Exemplets makt är stor

Det är trettondag och slutsålt i Finlandiahuset. Den lättsamma Strausskonserten inleds med att evenemangets primus motor Patrick Lagus och dirigenten Atso Almila hälsar välkomna och presenterar vad som komma ska. Herrarna gör det som vanligt ledigt, glatt och levande på såväl finska som svenska. Lagus talar svenska, Almila finska och ibland talar de oplanerat tvärtom.
Det är fredagskväll och familjen samlad i tv-soffan. Den finländska uttagningen till Eurovision Song Contest inleds på en av Yles kanaler. Trots att en av domarna, den regerande mästaren och en av årets förhandsfavoriter alla är svenskspråkiga, så hörs inte ett enda talat ord svenska i hela sändningen. Vi får däremot höra en snutt från det vinnande bidraget i fjol, då sången som bekant framfördes på svenska. Den nya och uttalade tvåspråkighetsstrategin på Yle märks åtminstone ännu inte i praktiken.
Eftersmaken av de färska upplevelserna är diametralt motsatt. Strausskonserten kändes befriande, modig och naturlig. Tv-sändningen kändes, ur ett språkligt perspektiv, som en kavalkad av missade målchanser.
När jag frågar artisten Krista Siegfrids om språkanvändningen i Yles sångtävling, säger hon att det är underförstått att allt går på finska. När kamerorna är avstängda talar hon svenska med domaren Redrama, men när showen börjar är det finska som gäller.
När jag frågar Patrick Lagus om han fått mycket negativ respons på grund av tvåspråkigheten under den traditionella Strausskonserten, så svarar han nekande. Under drygt tio år har han fått jämnt ett kritiskt samtal om användningen av svenska.
Lagus recept är kort och gott att inte göra ett så stort nummer av att tala svenska i dylika sammanhang. Man ska i stället utgå från att de flesta, tack vare skolsvenskan, förstår en hel del fast de kanske inte själva talar språket.
Hans recept kunde användas betydligt oftare av svenskspråkiga politiker, idrottare, företagsledare, musiker, journalister, forskare och andra offentliga personer.
Lagstiftningen ger trygghet och den efterlängtade nationalspråksstrategin ger hopp. Men för att få genomslag behövs det fler modiga språkambassadörer som publikt visar att vi också finns på riktigt.