Smekmånaden varar inte för evigt

I morgon är det precis ett halvt år sedan Carl Haglund blev vald till ordförande för Svenska folkpartiet. Den tiden har dominerats av kommunalvalet. Resultatet var för SFP:s del riktigt bra, partiet backade i Åboland men i resten av landet och på riksplan höll partiet ställningarna samtidigt som alla andra partier utom Sannfinländarna backade. Att partifolket kommer med så gott som idel lovord om sin färska ordförande beror delvis på att valet gick bra.
Haglund får beröm av sina egna för sitt engagemang och sin närvaro på fältet under valkampanjen. Väldigt många noterar också att Haglund gjorde väl i från sig särskilt i de finska valdebatterna och att SFP via honom också annars fått en positiv synlighet i finska medier. Det är guld värt även för ett litet svenskspråkigt parti.

Inom partiapparaten går det också bra - när regeringspolitiken förr sällan förankrades i partiet på förhand och enbart rapporterades i efterhand, är stilen nu en annan. Informationsgången fungerar mellan partiets olika delar och förtroendevalda.
Och det är värt att notera att lovorden kommer också från SFP:are som arbetade för att Anna-Maja Henriksson skulle efterträda Stefan Wallin.
Men alla smekmånader tar slut i något skede. Under det följande halvåret står SFP och partiordförande Carl Haglund inför många stora utmaningar. Till de svåraste hör dels de beslut som regeringen ska fatta vid halvtidsgranskningen och budgetramförhandlingarna, och dels hur kommunreformen drivs vidare.

När det gäller att få Finlands ekonomi på fötter, skapa arbetstillfällen och höja produktiviteten slår Samlingspartiet på trumman i ungefär samma takt som näringslivets EK. I kombination med nedskärningar i de offentliga utgifterna, läs välfärd, och skattehöjningar, får man utan att vrida till det alltför mycket en känsla av att Finlands uppgång ska skapas på bekostnad av medelklassen och låginkomsttagarna.
Det är förvisso ingen lätt ekvation att skapa ett klimat där företag trivs och vågar anställa mer personal och produktiviteten förbättras utan att samtidigt försämra anställningsvillkoren, höja pensionsåldern och frysa lönerna. Men SFP med sin heterogena väljarkår borde kunna föra en ärlig diskussion om social rättvisa i förhållande till hur statsekonomin kan balanseras och produktiviteten ökas. Det är en stor utmaning för partiet och dess ordförande. Av nödvändighet och tradition samarbetar SFP gärna med det största regeringspartiet. Ändå skulle det kanske inte skada om SFP inte så totalt klistrade sig vid Samlingspartiet i de här frågorna.

Den andra känsliga frågan är kommunreformen. Finland gick till kommunalval utan konkreta besked av regeringen om hur man vill styra kommunreformen vidare. Nu ska varje kommun fatta beslut om vilka alternativ som ska utredas med tanke på fusioner och samarbete. Osäkerheten verkar vara stor i många kommuner. Partiledningen måste kunna ge klara besked om hur kommunreformen kan bli en möjlighet för det svenska i Finland. Då räcker det inte med att hänvisa till att besluten fattas i kommunerna. Det behövs ett helhetsperspektiv och det måste SFP och Carl Haglund kunna ge sina väljare och kommunalt förtroendevalda. Också det kräver en diskussion men även ett medvetande om att en helhetsvision leder till att vissa kommuner kommer att känna sig överkörda.

Med det förtroendekapital Carl Haglund har efter sitt första halvår som partiordförande är utgångspunkten utmärkt för både diskussioner och beslut i svåra frågor.