Skidåkningen tappade fästet

En lögn föder som bekant ofta en ny lögn. Rötterna till den stora finländska skidlögnen 2001 spåras nu allt intensivare och de senaste avslöjandena kommer från ett bastubad med självaste Juha Mieto på 1970-talet. Under 40 år hinner rotverket av lögner växa till sig rejält och resultatet är en härva som i det närmaste är omöjlig att reda ut.
Förvirringen i den finländska skiddopningsskandalen växer exponentiellt ju fler tidsepoker som dras in. De preparat som var tillåtna på 1970-talet var förbjudna på 1980-talet och listan över förbjudna ämnen i dag är betydligt längre än den på 1990-talet. Anabola steroider förbjöds till exempel först 1974 och bloddopning var tillåtet ända till 1985.
De nya avslöjandena borde därför relateras till sin tid. Vissa saker var endast moraliskt förkastliga medan andra var juridiskt förbjudna. Den gemensamma nämnaren för de olika tidperioderna med sina olika preparat, är att samtliga inblandade har drabbats av kronisk minnesförlust. Resultatet av tystnaden och de upprepade lögnerna är att illa blir mycket värre.

Under den gångna veckan har även rättegång och film flutit samman till en enda berättelse. Hovrätten höll fast vid domarna mot skidåkaren Jari Räsänen och chefstränaren Pekka Vähäsöyrinki och ansåg dem alltså skyldiga till grovt bedrägeri i smädelserättegången mot FNB för drygt tio år sedan.
Fler eventuella lögner inför en domstol granskas som bäst av centralkriminalpolisen. Den dopade trion Harri Kirvesniemi, Jari Isometsä och Janne Immonen nekade i smädelserätterättegången att det hade förekommit EPO-dopning inom den finländska skidsporten i slutet av 1990-talet. Polisens förundersökning torde bli klar i november. Om skidtrion i en ny rättegång fälls för mened kan domen ge upp till tre års fängelse.    

Arto Halonens dokumentär Sinivalkoinen valhe (Den blåvita lögnen), som har officiell premiär på fredagen, sätter den finländska skandalen 2001 i större sammanhang. Skidspåren leder dels till en bastu på 1970-talet där Juha Mieto lär ha bett om dopningsråd av den dopade tyngdlyftaren Kaarlo Kangasniemi och dels till Italien där den finländska tränarduon Vilho Sadeharju och Jarmo Punkkinen lär ska ha systematiserat bloddopningen. De inblandade nekar, tiger eller minns inte.
Den ledande finländska dopningsexperten Timo Seppälä kommenterar de nya avslöjandena i dokumentären med: Ord står mot ord, ingen har bevis. Men ofta är det så att ingen rök utan eld.

Dopningshärvan inom den finländska skidsporten är internationellt sett en droppe i havet. I sammanhanget är det viktigt att komma i håg att skidåkning inte är någon stor sport vare sig sett till pengar eller antalet topputövare. Det är närmast i Norden man har ett passionerat förhållande till bakhala skidor och våta yllevantar. Där de riktigt stora pengarna rör sig, finns också de skickligaste dopningsskurkarna. Sannolikheten är större att en släggkastare från ett fattigare land åker fast än en simstjärna från något av de resursstarkare länderna.   

Så länge vinningen är stor finns det alltid de som vill pröva lyckan med fusk. Det kan handla om att försöka lura domaren i en fotbollsmatch, att använda regelvidrig utrustning i en rallytävling eller att sy in en hästsko i boxningshandsken. Att luras och fuska blir för många en del av själva spelet. Därför har idrottsformerna sina officiella regler.
Men ju mer idrotten isolerar sig från det övriga samhället och ju mer idrotten bygger upp sina egna inofficiella regelverk (koder) desto större blir klyftan till omvärldens uppfattning om moral och juridik. Att ljuga i en rättegång eller att misshandla en medmänniska i en ishockeyrink är allvarliga brott. 
Det är förståeligt att skammen är stor om man avslöjas som lögnare, men när ordet rättegång blivit lika vanligt som ordet mål på tidningarnas sportsidor borde toppidrotten stanna upp och ta en timeout.
Det handlar ju trots allt bara om idrott.