Ge oss klarare besked

Om fyra veckor väljer vi vem som ska fatta beslut i våra kommuner under de närmaste fyra åren. Vi vet att trycket är stort på att det ska bli klara förändringar inte bara i kommungränserna utan också när det gäller hur social- och hälsovårdstjänsterna ska organiseras i framtiden. Vi vet att kommunreformen är regeringen Katainens största politiska projekt, vid sidan av att hålla Finland flytande under och genom eurokrisen. Men vi vet inte hur regeringen de facto kommer att driva kommunprojektet vidare. Som väljare är vi alltså utan väsentlig information.

Formellt är det mesta på rätt bog, också om tidtabellerna fallerar lite. I dag går tidsfristen ut för den så kallade kommunstrukturlagen. Där formuleras juridiskt de kriterier för starka primärkommuner som regeringen kom överens om politiskt i juni. Kommunerna får ge sitt utlåtande om förslaget, som borde träda i kraft våren 2013. Samtidigt ska kommunerna få riktlinjer för det som kommunreformen egentligen handlar om, det vill säga hur social- och hälsovården ska skötas i framtiden. I praktiken kan materialet som skickas på remiss vara klart tidigast andra veckan i oktober.
Regeringen vill ha starka primärkommuner som klarar av de uppgifter kommunerna ska sköta, också hälsovården förutom den specialiserade sjukvården. Regeringen upprepar att det inte blir tvångsfusioner, om inte kommunens ekonomi är så dålig att den helt enkelt inte klarar av sin uppgift. Samtidigt vet vi att en stor del av kommunerna inte har visat intresse för de utredningar om större kommuner som regeringen kräver. Så vad händer då utredningarna är klara? Det vet vi inte.

Det heter att utredningarna kommer att visa fördelarna med större kommuner och då kommer kommunerna att förstå vad som är bäst. Och att det är kommunerna som självständigt fattar sina beslut. Men om kommunerna inte förstår det som regeringen vill att de ska förstå, vad händer när tvång inte ska användas? Milt tvång kan tillgripas i form av hur statsandelarna styrs. Det påverkar de kommuner som är helt beroende av statsandelar. Vad händer med resten?
Om regeringen ska tas på orden om frivilligheten kanske det inte blir en så stor och genomgripande kommunreform. Men det har regeringen inte råd med politiskt. Och alla partier, också oppositionspartierna, är överens om att något måste göras. Men debatten inför valet blir en skendebatt.

Cynikern tror inte på att tvånget uteblir utan att det nu handlar om att ligga lågt inför kommunalvalet. Samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen deklarerade i början av regeringsperioden att hans parti ska vinna valet med kommunreformen. Då avsåg han antagligen inte att man ska göra det med att gå till val med dubbla budskap. Men nyligen rådde veteranriksdagsmannen Ben Zyskowicz kommunalvalskandidaterna att strunta i kommunminister Henna Virkkunens budskap om kommunerna och i stället säga precis vad de själva tycker. Det låter ärligt, men är bara halvärligt, eftersom rikspartiets linje i regeringen ändå sist och slutligen är avgörande.
Tretton av regeringens nitton ministrar ställer upp i kommunalvalet. Det gör tystnaden kring de verkliga riktlinjerna i kommunreformen ännu mer schizofren.

Oppositionspartierna kan inte heller brösta sig. Centern slår mot regeringen med all den kraft man har kvar, men sanningen är att partiet framför allt värnar om sitt inflytande via de många små kommunerna på landsbygden. Sannfinländarna fäktar ännu värre, men har ingen egen modell.
Väljaren famlar villrådig vidare.