Våldet minskar, rädslan ökar

Våldsbrott är samhällsproblem som medierna måste bevaka.


Inom ett drygt år inträffade åtta så kallade familjemord i Finland. Från april 2011 till juni 2012 mördades 20 personer, av dem var 15 barn. I en del av fallen begick förövaren självmord, eller försökte göra det. Sju av förövarna var män och pappor, en var kvinna och mamma.
Fall där de allra närmaste – barn och partner – dödas väcker givetvis uppmärksamhet och bestörtning. Medierna bevakar händelserna och söker svar på frågan varför. Att så många familjemord har inträffat under en så kort tid föranleder också en diskussion om vad i vårt samhälle som gör att tragedierna upprepas.

I veckan diskuterades nyhetsrapporteringen och mediernas roll vid familjemord och skolskjutningar vid en rundabordsdiskussion, som Inrikesministeriet ordnade. Den uppmärksamhet familjemorden har fått har lett till uppfattningen att de har blivit vanligare. Men så är det inte. En av de sakkunniga, forskningsprofessorn och överläkaren Hannu Lauerma, påpekade att risken för att barn blir dödade i Finland var 18 gånger större på 1950-talet jämfört med 2000-talet. Men tidigare uppfattades den här typen av tragedier som något så privat att de inte fick samma uppmärksamhet som nu.
Också journalistiken har förändrats och blivit mera sensationsinriktad. Tanken att medierna inte skulle rapportera om familjemord faller på sin egen orimlighet. Medierna måste rapportera om dem, men en massiv rapportering kan skapa synvillan att familjemorden har ökat. Det gäller för övrigt alla former av våld i Finland. Rädslan ökar, och också för andra katastrofer och faror.

En utmaning för såväl myndigheterna som medierna i fråga om både familjemord och skolskjutningar är nätets och de sociala mediernas roll. Uppgifter om förövare, bakgrund och andra "fakta" väller fram. I många fall avslöjas förövarens identitet snabbt i de sociala medierna. För både myndigheter och etablerade medier är situationen i initialskedet kaotisk, det gäller att vara säker på att det man berättar är sant, samtidigt som man befinner sig i en kapplöpning med dem som agerar på nätet utan ansvar eller etiska överväganden.
En av frågorna vid rundabordsdiskussionen mellan myndigheter, medierepresentanter och organisationer var om det finns en risk för att medierapporteringen presenterar en modell som tänkbara förövare kan ta efter. Det kunde ingen vid diskussionen ge ett klart svar på. Risken kan inte uteslutas.

Däremot kunde överläkare Lauerma rätta till ytterligare en missuppfattning. Familjemorden kommer inte som överraskningar, trots att intervjuade grannar så gott som alltid intygar att familjen var en alldeles normal familj. De som gör sig skyldiga till att mörda sina barn och sin partner lider i allmänhet av en kombination av personlighetsstörning och depression eller alkoholproblem.
Medierna måste berätta om familjemorden. Kunskapen om hur det ska göras utan att skapa hysteri och ytterligare traumatisera de närstående har ökat men bör ännu förbättras.  Myndigheternas tystnadsplikt kan ibland leda till komplikationer eftersom det kan finnas fakta som borde berättas för att ge en riktig bild, men som hör till tystnadspliktens område.

En intressant fråga i mediebevakningen av mord är hur lite uppmärksamhet våldet i parrelationer får. I medeltal dör en kvinna nästan varannan vecka för att hennes partner bär hand på henne. Kvinnor använder också våld mot sin partner, men inte lika ofta och skadorna blir mindre. Det här våldet behandlas inte av medierna som det samhällsproblem det är.