Kommunerna får bollen

Då kommunreformen diskuteras vimlar det av abstrakta och ganska svårfattliga ord. Det handlar om strukturer, primärkommuner, serviceproduktion och fusioner.

Men egentligen har vi att göra med väldigt konkreta frågor. Hur ska kommunerna ordna med vård, skola och omsorg i framtiden när befolkningen blir allt äldre och allt färre betalar skatt. Och när de pengar som anvisas den offentliga servicen inte växer i samma takt som behoven. För de större städerna och kommunerna kring dem handlar det dessutom om hur man ordnar boendet, byggandet, trafiken och att hejda uppdelningen i väldigt rika och väldigt fattiga bostadsområden.

Regeringens riktlinjer för hur kommunreformen ska gå vidare ger svar på vissa frågor men inte alla. Den centrala fråga som inte besvarades i går är vad en stark primärkommun är. Nu ska regeringens ministergrupp för förvaltning och regional utveckling inom juni komma med klara kriterier för vad en stark primärkommun är. Det ska sedan bli en strukturlag, som kommunerna enligt gårdagens beslut får ge sina utlåtanden om under hösten.
Allt hänger nämligen på den starka primärkommunen. Den ska trygga tjänsterna och servicen, ha pengarna att göra det och kunskapen att klara av en marknad där servicen i allt högre grad köps upp. Den starka primärkommunen ska också till större del än i dag ha ansvaret för nästan all social- och hälsovård. Dessutom ska medborgarna kunna påverka sin närmiljö. Det är en utmaning eftersom utgångspunkten är att kommunerna ska bli rejält färre, alltså större.
Hur många kommuner regeringen tycker att vi ska ha i Finland är också oklart. På tisdagen ville varken statsminister Jyrki Katainen (Saml) eller ansvariga kommunminister Henna Virkkunen (Saml) svara på konkreta frågor om antalet. Tidigare har det talats om 70 kommuner, om 100 kommuner och nu senast om 150 kommuner.

Nu kastar regeringen alltså på sätt och vis bollen tillbaka till kommunerna. De ska utreda vad som är möjligt och klokt i den egna regionen och fatta beslut om hur de ska gå samman för att bilda starka primärkommuner före april 2014. Då ska kommunerna se till inte bara sig själva utan sitt område som helhet, de ska fundera på befolkningsunderlaget, hur samhället är byggt och ska byggas, pendlandet och hur den kommunala ekonomin ser ut. De som gör det får en morotspeng av staten.

Huvudstadsregionen får ett eget upplägg. Regeringen räknar in 14 kommuner i metropolområdet och går in för både en särskild metropolförvaltning och förändringar i kommunstrukturen. Det är värt att notera att regeringen poängterar att segregeringen i metropolområdet ska förhindras. Både i metropolutredningarna och för de övriga storstäderna kommer staten att ha en aktiv, eller som man kallar det, stödande, roll redan i utredningsskedet.

Regeringens pressmeddelande om gårdagens beslut slutar med att de språkliga konsekvenserna beaktas i enlighet med grundlagsutskottets tidigare riktlinjer i förvaltningsreformer, läs Karlebyfrågan. Det är ett välkommet konstaterande, som är viktigt också om det inte heller ännu har eller kan ha en konkret utformning.
Regeringen har kritiserats för att kommunerna fick för kort tid att skriva sina utlåtanden om tjänstemannaförslaget till kommunreform. Därför är det bra att kommunerna får kommentera strukturlagen. Nu måste regeringen hålla tidtabellen med kriterierna för en stark primärkommun. Det är en viktig och principiell fråga i diskussionerna inför kommunalvalet.