Ansvaret kan inte begränsas

President Sauli Niinistös uttalande om att mobbare ska sättas på plats och att det är allas ansvar att så sker ger en nyttig tankeställare. Enligt lag har cheferna ett ansvar att ingripa om mobbning sker på jobbet och också lärarna är skyldiga att ta itu med mobbningsfall i skolan.
Det är bra att det finns lagar som gör det svårt att se mellan fingrarna om människor – barn eller vuxna – behandlas illa. Men det finns en risk för att de som inte enligt lagen är ansvariga att ta itu med problemet gärna skjuter över ansvaret på dem lagen syftar på.
Tigande och undfallande beteende av dem som bara vill undvika att bli inblandade kan också upplevas som sårande.

Ofta är det svårt att sätta fingret på vad själva mobbningen handlar om.

Även utan några som helst etiketter borde det vara uppenbart att någonting måste göras om två personer som jobbar på samma ställe i två år inte har kunnat vistas i samma rum eller ens avhandla jobbrelaterade saker sinsemellan, som det tycks ha varit på AKT när det gäller Timo Räty och Hilkka Ahde. Om man till råga på allt ”löser” situationen med att komma överens om att hålla varandra på en hästlängds avstånd är det verkligen illa. Det behövs heller ingen utredningskommission för att inse att problemen går betydligt längre tillbaka än ett par år.

Saker och ting kan köra ihop sig. Ibland handlar det om den ena partens privata problem, ibland kan också chefen, som ska ta itu med problemet, själv vara mitt inne i en besvärlig situation och oförmögen att förhålla sig objektivt till parterna i konflikten.

Ingenting av detta behöver urarta till en kotteriernas katastrof som AKT. Men det krävs att alla upplever sitt ansvar, inte bara för att påtala mobbning eller försöka ställa sig utanför, utan för att klart och tydligt behandla alla kamrater i skolan eller på jobbet sakligt och med respekt. Det verkar så självklart men är det inte i praktiken.

Hur detta görs bäst varierar säkert, beroende på hur stor arbetsenheten är och också på personliga egenskaper hos dem som jobbar där. Men ingenting blir bättre av att problemen sopas under mattan. Där växer de bara tills de blir så stora att mattan inte längre kan skyla över dem.

Ansvaret för en öppen stämning är allas ansvar, inte bara chefernas.