Välkommet tramp i klaveret

Utbildningspolitiska ställningstaganden brukar vara nog för att få debattvågorna att svalla i det svenskspråkiga Finland, särskilt som de alltid också utmynnar i en regionpolitisk diskussion. När lektor Barbro Schauman vid Åbo Akademi dessutom kryddar med en rad fördomar är debattstormen oundviklig.
Schauman utnämner Jakobstad till den sämsta möjliga orten för konst- och kulturutbildning, bland annat på grund av att staden ligger i det så kallade Bibelbältet. I själva verket kan det vara tvärtom – att de kulturkrockar som Jakobstad bjuder på i många fall fungerat som en fruktbar miljö för all den kultur som har sitt ursprung just där.
Men trots det är hennes utspel om att det bara behövs tre högskoleorter i Svenskfinland välkommet. Den rätta tidpunkten att diskutera hur utbildningen ska se ut i framtiden är nämligen just nu.
Ifall det utbildningspolitiska bordet sopades rent och systemet byggdes upp från början skulle det knappast ha många likheter med det som vi ser i dag, varken på svenskt eller finskt håll. Historien och regionpolitiken har format dagens brokiga karta med över fyrtio universitet och högskolor, och mönster som inte fyller dagens behov.
Ifall kartan tillåts se ut som nu samtidigt som regeringen kräver nedskärningar är sänkt kvalitet ett oundvikligt resultat. För många blir lösningen sammanslagningar, som samtidigt ger förutsättningar för bättre vetenskaplig kvalitet.
Men hög standard på vetenskapen garanterar inte en högkvalitativ utbildning, lika lite som stora enheter automatiskt höjer kvaliteten. Ifall Schauman kan locka till debatt om vad som behövs för att erbjuda en så högtstående utbildning som möjligt har hennes provokation tjänat sitt syfte.