Släpp data loss, det blir vår

Nu har 245 år gått sedan världens första offentlighetsprincip blev lagstadgad. Karlebyprästen, filosofen och politikern Anders Chydenius bär äran för att Sverige-Finland år 1766 blev föregångare när det gäller medborgarnas rätt till information.
Det tog ändå lång tid innan idén om öppen förvaltning började sprida sig på allvar. Det var först med det kalla krigets slut som myndigheter och politiker började våga släppa kontrollen över informationen och i dag har över 90 länder lagstiftat om offentlighetsprincipen.

Arbetet med att öppna upp den offentliga förvaltningen pågår på många håll. Nu handlar det inte bara om att garantera demokratins överlevnad. De senaste åren har diskussionen allt mer handlat om att skapa ekonomiskt mervärde ur den information som myndigheterna producerar. Data som betalts med offentliga medel borde göras tillgänglig för alla, även för ekonomiska aktörer.
Om Chydenius var vid liv i dag skulle han förmodligen tillbringa större delen av sin tid i Bryssel för att berätta hur viktig denna informationsfrihet är, på samma sätt som han kämpade mot Stockholms och Åbos kontroll över all handel.

Bryggan mellan Chydenius och kollektivtrafiken kan verka vinglig, men Helsingforsregionens trafik HRT har redan gjort det som förespråkarna för öppen data talar om. De digitala tidtabellerna och trafikinformationen har i många år varit tillgängliga för utomstående. För två år sedan beslöt ledningen att bli mer proaktiv. I dag kan vem som helst registrera sig och börja skapa egna tjänster utifrån informationen om hur spårvagnar och bussar rör sig.
Intresset har varit stort. För två år sedan hade 30 personer registrerat sig, nu är de uppe i 535. Det finns redan 25-30 tjänster som kan användas på olika mobila plattformar eller i datorn.

HRT tar emot programmerarna med öppna armar eftersom de kommer med så många idéer och förslag till förbättringar. Gruppen utgör en utvecklingsresurs som är mångdubbelt större än den egna personalen.
Lantmäteriverket har också öppnat upp en del av sin platsinformation för så kallade gränssnittstjänster där ortnamn, fastighetsregister och terränginformation byggs in i andra applikationer. Intresset har varit stort.

I våras beslöt regeringen att öppna alla offentliga dataregister. Det var ett viktigt principbeslut. Nu sitter en arbetsgrupp och funderar på hur detta bäst kan göras.
Det problem som många stöter på är att offentlig information kan vara dyr. Finländska myndigheter säljer data för cirka 50 miljoner euro varje år, men hälften av den summan består av överföringar mellan olika ämbetsverk. Framför allt är det Statistikcentralen som vill ha så bra betalt för sitt arbete vilket gör att endast storföretagen har råd att köpa dess tjänster. Där sätts också ribban.

Men även om myndigheten ger fri tillgång till databaser är informationen ofta lagrad i format som inte är lättillgängliga och kanske kräver manuellt arbete. Då kan kostnaderna bli väldigt höga för utomstående användare.
En utredning som näringslivets forskningsinstitut Etla har gjort visar att i länder där myndighetsdata är gratis eller prisätts enligt marginalkostnaden skapas helt nya marknader. Det är en insikt som är värd att diskutera.
Finland behöver nya företag och de tjänster som kan byggas på offentliga data går ofta att duplicera globalt. Ett nitiskt kamrerstänkande sätter stopp för dessa ambitioner.