Inte ens usel journalistik ska tyglas

Sällan lobbar en bransch så dåligt som tidningsfältet nu gjort. Det konstaterar Kimmo Sasi (Saml) om tidningsbranschens arbete för att få regeringen att avstå från planerna på att införa mervärdesskatt på tidningsprenumerationer.
Hurdan kvalitet lobbningen än haft och vad man än anser om momsen på nio procent är det en märklig kommentar. Bättre blir det inte av att han i plenisalen säger att tidningarna har en tendens att kräva att politikerna ska dansa efter journalisters pipa – men att majoriteten av riksdagen lyckligtvis inte gör det i momsfrågan.
Finansutskottets ordförande menar knappast att det är hämndbegär och lobbning som avgör vilken knapp politikerna trycker på då de röstar, men det är svårt att inte läsa in en önskan om att journalisterna borde tyglas.
I det västerländska samhället är det journalistiken som ska ge väljarna information som hjälper dem att ta ställning och granska makthavarna, också lokalt. Demokratin är alltså beroende av journalistiken, men i samhällskontraktet ingår också att journalistiken är beroende av demokratin för att kunna fungera fritt.
Riksdagsledamöter har naturligtvis rätt att tycka att det finns tidningar och journalister som inte håller måttet, och det är hälsosamt för branschen om debatten förs också utanför mediehusen. Men om kvaliteten kopplas till de ekonomiska ramarna, som politikerna i det här fallet hade en möjlighet att påverka, skakar grundvalarna.
Det borde vara i politikernas intresse att skapa en miljö som ger rum för mångfald och olika perspektiv. Sedan är det läsarnas sak att bedöma om kvaliteten är god eller dålig, och rösta med plånboken.