Barnen är vårt viktigaste kapital

Egenhändigt ritade farsdagskort och presenter duggar tätt över pappor, mor- och farfäder i dag. Förvisso är pappa värd att firas och minnas, oberoende av om han är fysiskt närvarande i tid och rum eller inte.
En pappa är viktig, alla dagar, och livet ut och till och med efter det. Men det finns pappor av olika slag – i kärnfamiljen, i nyfamiljen och alla tänkbara sammansättningar av familjer. Det finns pappor som har antagit – eller givits – den rollen. Och det finns pappor som avsagt sig sin roll. Det finns också de som ser sig som en person barnen ska lyda och respektera, utan att någonsin ifrågasätta hans argument. Och utan att visa särskilt mycket respekt eller axla det ansvar han onekligen har för sina barn.

Det finns pappor – och mammor – som vill avstå från sina barn från ett tidigare förhållande då de bildar en ny familj. Det gör ont, i synnerhet då den nya partnerns barn och barnbarn intar sin rättmätiga plats vid julbordet och under familjefester men man själv inte får vara med.

Och det finns pappor som ingenting hellre önskar än att få ha sina barn hos sig så ofta som möjligt men som av någon orsak inte kan eller som förnekas detta.

Det är omöjligt att slå fast en enda modell för hurdan en pappa ska vara. Det vore dessutom fel, eftersom det till det mänskliga livet hör att människor och situationer samt människors möjligheter att påverka är så olika.

Men det innebär inte att vad som helst faller in under rubriken "mänskligt och acceptabelt".

Papparollen har ändrats en hel del sedan kriget. För dagens pappor – och gårdagens, om man vill kalla de stora årskullarna så – har det varit naturligt att engagera sig i sina barn på ett annat sätt än tidigare generationer hade möjlighet att göra.

Utökad föräldraledighet som också pappor kan utnyttja bidrar till detta.

Det betyder inte att grunden för ett gott faderskap har ändrats.

All mänsklig samvaro handlar om respekt, och att vara pappa är inget undantag. Om respekten saknas, är också det genuina intresset för barnen som individer borta.

Det gäller alltså att våga. Våga lägga sig själv i blöt, våga se sig själv med sina barns ögon. Och att våga erkänna misstag, utan att ständigt söka skuld i sig själv eller sin omgivning. Och att våga vara stolt över sina barn, för det finns alltid någonting att glädja sig över.

Det gäller också att inse att det aldrig är för sent. En inslagen kurs kan man rucka på. Man kan till och med lägga om den helt och hållet.

Det säger sig självt att detta gäller också allmänt, såväl fäder som mödrar.

För de flesta män som har axlat fadersrollen är allt detta självklart.

Balansgången mellan förväntningarna från olika håll, och inte minst de förväntningar man ställer på sig själv, kan tidvis vara svår. Men i grunden är antagligen de flesta nöjda med att vara pappa.

På önskelistan för pappornas del – och också mammornas – finns en ännu mer naturlig och jämställd fördelning av föräldraledigheten.

Men det allra viktigaste är att inse att pappas betydelse finns kvar livet ut – och längre än så, eftersom våra pappor är rollmodeller i antingen positiv eller negativ bemärkelse. Det är ingenting man avskriver sig då ett barn blir myndigt, låt vara att det juridiska ansvaret upphör.

Hur en pappa ser på detta, som en belastning eller en källa till glädje, är kärnan i hur faderskapet upplevs.

Och en möjlig måttstock för att bilda sig en uppfattning om dess kvalitet.