Allt pekar mot en skuldsanering

Det börjar mer och mer se ut som att de två lånepaketen till Grekland är höjden av att föra europeiska väljare och skattebetalare bakom ljuset. Lån till en sammanlagd summa på långt över 200 miljarder euro ackompanjeras av försäkringar om att de betalas tillbaka till varje cent, medan verkligheten är att en skuldsanering förr eller senare är förestående. Då är det ingalunda bara investerarna utan också skattebetalarna som tar en hård smäll.

"Vi gör allt vad vi kan för att betala tillbaka våra skulder ända tills vi ställer in våra betalningar", säger Greklands Bank enligt en skämtteckning i Financial Times.

Toppmötets beslut i juli om villkoren för det andra stödpaketet till Grekland var en halvmesyr. Paketet får det att se ut som om de privata investerarna skulle ta sin del av ansvaret, trots att deras risk för att förlora en del av kapitalet är liten. Investerarna har med rätta kritiserat politikerna för brist på ledarskap, men priset de får vara beredda att betala för att de politiska beslutsfattarna lever upp till sin roll är kännbara ekonomiska förluster.

Det finns visserligen ett aber med att skynda fort i investeraransvaret. En nedskrivning av skulderna kan leda till en europeisk bankkris om de banker som drabbas hårdast inte får hjälp med att stärka kapitalbasen. Det första alternativet skulle vara att vända sig till bankernas ägare, men i tider då bankaktierna rasat är deras vilja att ställa upp inte stor och det går inte att tvinga dem till det.

Följande alternativ är att bankernas hemstater skjuter till mer kapital, vilket betyder att pengarna tas direkt ur skattebetalarnas ficka. Återstår att låta den temporära stabilitetsmekanismen EFSF göra det indirekt på skattebetalarnas bekostnad, vilket är vad man vill gå in för med att låta den växa.

Utvidgningen av EFSF och förslaget att tidigarelägga den permanenta stödmekanismen ESM handlar om beredskap för en grekisk skuldnedskrivning, även om euroländernas regeringar inte vill vidkännas det. Fullmakter att köpa statsobligationer på sekundärmarknaden pekar i samma riktning – det är bättre riskhantering än att ECB gör det.

Än så länge har det inte funnits förutsättningar att hantera följderna av en grekisk skuldsanering. De politiska beslut som fattas inom snar framtid är avgörande för om de ska finnas.

Det tyska parlamentet röstar i dag om sitt bifall till en utvidgad stabilitetsmekanism. Det skulle vara ansvarslöst att rösta nej bara för att Tysklands kreditvärdering eventuellt sjunker. Om svaret är negativt borde Tyskland åtminstone förbinda sig till att inrätta den permanenta stödfonden redan nästa år.

Marknadskrafterna överreagerar och gör problemen värre. Det finns en motsägelse mellan marknadens liv från dag till dag och den långsamma politiska beslutsprocessen. Men marknaden har inte makten över de politiska organen – det är bristen på tillräckligt omfattande politiska beslut som gör att det verkar som att den skulle ha det.

Bara en stabiliseringsmekanism med tillräckliga muskler kan vara en motpart till marknaden. EFSF måste kunna agera snabbt och kraftfullt för att inrätta en brandmur mellan Greklands skuldkris och den övriga eurozonen, så att inte Italien och Spanien drabbas. Det ska ännu vara möjligt att göra utan att blåsa upp EFSF till 2 000 miljarder euro.

Det är en kontrollerad omstrukturering av skulderna, inte ett utträde ur euron som bör gälla för grekerna, förutsatt att de lever upp till sina åtaganden. Om Grekland tar drakman i bruk återställer det den yttre konkurrenskraften men ger ringa hjälp eftersom exporten är så liten. Däremot skulle det slunga landet ned i en förnedrande fattigdom.