Nära havet

Vi har bott på södra sidan om kanalen sedan 2004 som bostadsflyktingar från de södra stadsdelarna. Den första misstänksamheten försvann med de vindar som ständigt blåser längs de breda gatorna.
Just nu är Gräsviken som bäst: en förort intill havet med mängder av blomrabatter, gröna parker och bänkar att sitta på. Promenaden till jobbet i centrum går på en kvart.
Femtio meter från ytterdörren ligger snurrebåten och på tio minuter har vi tagit i land på någon öde ö med obegränsad havsutsikt. Om saknaden efter kaféerna, restaurangerna och småbutikerna i Eira eller Rödbergen blir för stor tar cykelfärden likaså bara tio minuter.
Grannarna är en salig blandning av akademiker som lockats av de låga Hitas-priserna och det stora utbudet av hyresbostäder, höginkomsttagare i lyxlägenheter, Nokiaanställda, många invandrare och en del folk på livets skuggsida med socialt boende och ölsjappet Dacca som vardagsrum.
I vårt hus bor åtminstone folk från Ryssland, Korea, Kina, USA och Indien. Det hör till att hälsa.
Några uppskattar inte blandningen. Även om Samlingspartiet dominerar i Gräsviken blev sannfinländaren Jussi Halla-Aho tvåa efter valets röstmagnet, Paavo Arhinmäki (VF).
Missnöjet är ändå koncentrerat till en liten minoritet. Sällan är lägenheter till salu. När Lemminkäinen i våras inledde försäljningen av ett Hitas-hus bröt teleoperatören Elisas system ihop direkt under trycket av hundratals samtal.
Gräsviken har passerat det första svåra stadiet då invånarna försöker lära sig leva med varandra i en ny miljö.
Kvartersfotbollen och ishockeyn lever och mår bra. Lagen delas upp beroende på vem som dyker upp. Svenskspråkiga kämpar mot finnar, barn med invandrarbakgrund mot ursprungsbefolkningen, eller så blandar man på nytt om målskillnaden blir för stor.
Kulturutbudet vid Kabelfabriken och Konservatoriet motsvarar därtill en medelstor stad.