Välfärd är hälsa, inte bara pengar

Minskad ojämlikhet i samhället är en av käpphästarna i regeringsprogrammet. Av de senaste ministerkommentarerna att döma handlar det om mer än tomma ord.
Social- och hälsovårdsminister Paula Risikko (Saml) och omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson (SDP) säger sig vara beredda att ta itu på allvar med reformen av social- och hälsovårdssektorn, som ligger på kommunernas ansvar.
Det låter bra. Samtidigt betonar båda att detta inte ska utmynna i ökad andel privat hälsovård: "I Finland säljer vi inte hälsan för pengar", slog Guzenina-Richardson fast under Suomi Areena i Björneborg förra veckan.
Hon borde läsa rapporten av den expertgrupp anlitad av Sitra som i fjol föreslog att kvaliteten på välfärdstjänsterna måste säkras genom att skapa konkurrens där kunderna själva kan välja var de får sin service, av kommunala eller privata producenter.

OECD-jämförelser visar att välfärdstjänsterna i Finland organiseras effektivt och bra, men att de fördelas väldigt ojämnt. Avgifterna är höga för de fattigaste och folk som inte omfattas av företagshälsovård får stå länge i kö.
Finansieringssystemet gynnar de rika som redan har de valmöjligheter som arbetslösa, kroniskt sjuka eller hemmaföräldrar bara kan drömma om. Trots att den fattigaste befolkningsdelen har mest hjärtproblem opereras till exempel den rikaste femtedelen mycket oftare.
Hälsa är i högre grad välfärd än euro och cent. Därför är det skrämmande att skillnaden i invånarnas livslängd mellan olika stadsdelar i Helsingfors redan är nio år och växer.
Här talar vi alltså om ett land som säger sig leva upp till den nordiska välfärdsmodellen.

Till detta bör tilläggas att det i princip är omöjligt att jämföra hur bra välfärdstjänsterna är organiserade i olika kommuner. Ofta har invånarna ingen uppfattning om sina rättigheter.
Det här påpekar Aki Kangasharju, som leder Statens ekonomiska forskningscentral VATT.
I början av sommaren påminde han oss om att kvaliteten på välfärdstjänsterna är en betydligt viktigare orsak till ojämlikhet än skillnaderna i inkomst (tidskriften Chydenius 2/2011) . Visserligen välkomnar Kangasharju den höjning av grundskyddet som regeringen sedermera lovade, men inkomstöverföringar har bara en begränsad effekt på folks verkliga välfärd.
Höjda skatter för rika och ökade transfereringar är ett konstgjort sätt att bekämpa problemen. De som drömmer sig tillbaka till de minimala inkomstskillnadernas tid i början av 1980-talet har ändå missat grundläggande förändringar i samhället. Att radikalt öka skattetrycket leder i dagens öppna ekonomi till att inkomsterna söker andra vägar vilket i sin tur underminerar hela intäktsbasen.

All början är lätt, när man jämför den med slutet, säger ordspråket. Kommunerna kommer med Centerns bistånd att försvara sin rätt till självbestämmande och försöka hindra minskade statsandelar. Varje antydan till framtvingade sammanslagningar resulterar i ett ramaskri.
Å andra sidan hann Centerpolitikern Juha Rehula under sin korta period som social- och hälsovårdsminister deklarera att problemen med välfärdstjänsterna inte handlar om bristande resurser utan om hur tjänsterna organiseras.
Risikko och Guzenina-Richardson måste snabbt omsätta sina ord i handling. Utredningarna är gjorda, nu behövs politisk uthållighet.