Inför demokrati i dagligvaruhandeln

Konsumentpolitik Det är nu över trettio år sedan vi fick konsumentskyddslagarna och nyttiga har de varit, men som namnet säger handlar de om vad man inte får göra och bara till en del om vad man bör göra. I Kuluttajapolitiikan suunnittelukomitean mietintö från 1972 citeras forskaren Amitai Etzioni, som bland annat säger att det är sällan som den informella informationen om konsumentens behov når ända upp till organisationens högsta nivå och förmedlas till dem som kan göra något åt saken ifråga.

I HBL (13.1) berättar Björn Månsson i I dag-kolumnen att han blivit medlem av andelslaget HOK-Elantos förvaltningsråd och att han i den egenskapen vill stärka tvåspråkigheten i företagens profil. Han nämner också att det i vår blir val till fullmäktige, det vill säga representantskapet.

I det konsumentpolitiska betänkandet framhålls att lagstiftningen för att nå sitt mål kräver en konsumentupplysning på flera plan samt att man inom kommunerna bäst känner konsumenternas behov, som varierar beroende på ekonomiska och kulturella omständigheter. Genom att informera konsumenterna får man dem att bli kritiska inte endast till varor och tjänster utan även till sina egna vanor varvid de kan lära sig att avstå från ohälsosam konsumtion och lär sig genomskåda reklamen.

Nå, visst talar man i dag om konsumenten mera än för fyrtio år sedan, men mycket återstår ännu att göra. På anglosaxiskt håll talar man om ”empowerment”, att ge makt åt konsumenten. Demokratitänkandet har förstärkts och man kunde tänka sig att införa något annat än enbart köpkraftens makt särskilt inom dagligvaruhandeln, som vi alla är beroende av. Till verklig demokrati hör att man beaktar även minoritetens behov och här är det givetvis låginkomsttagarna och pensionärerna jag tänker på.

HOK-Elanto-medlemmarnas bonusprocent är beroende av hur mycket de köper per månad. För att få en återbäringssumma om fem procent bör man köpa för mer än 1 500 euro i månaden. En pensionär som kastar bort mögligt bröd skall enligt en ny trend ha dåligt samvete för att hen bidrar till matsvinnet, men förpackningarna är lämpliga för barnfamiljer, inte för ensamstående varför det är mycket svårt att nå upp till en bonus av betydelse. En pensionär måste shoppa i en saluhall eller annan affär med köttbetjäningsdisk.

Vad som för övrigt är motbjudande och som myndigheterna tydligen inte har något att säga om är den nu allt allmännare metoden att trixa med priserna enligt modellen 9 euro 95 cent. En tänkande konsument är benägen att beakta de olika faktorerna som råvarans pris, förädlings– och marknadsföringskostnaderna samt vinstmarginalen. Att man ”förädlat” den gamla insikten om känslornas betydelse i beslutsfattandet till beteendevetenskap gör inte saken bättre. Den visar ett förakt för konsumentens intellekt.

Det skulle vara lämpligt att nu inför partiernas ”försöksheat”, det vill säga valet till Elanto-HOK:s fullmäktige, inleda en diskussion om rådgivande konsumentdelegationer i anslutning till enskilda, större stormarknader eller områdesvis, till affärerna i samma kedja. Det skulle vara ett försök att införa något av demokrati i dagligvaruhandeln och i sådana grupper kunde man behandla respektive affärs policy i sin helhet med början från varuurvalet med det stora antalet parallellprodukter (bra i och för sig, men om utrymmet inte förslår?), förpackningarnas taktiska placering i hyllorna, förpackningsmaterialen och förpackningsavfall och så vidare.

Brödtillverkning tycks just nu vara mycket lönsamt. I min affär i Munkshöjden finns fyra gondoler med bröd och dessutom flera hyllor och lådor för självbetjäning. Rejäla klassiker har däremot fallit bort inför mängden av ”italienska och franska modebröd”.

För kooperationssidan inom handeln skulle införandet av demokratiskt – även om begränsat – medinflytande inom handeln vara ett gott tillfälle att profilera sig. Ramen finns redan, nu gäller det bara att ge den innehåll.

Gun Winter

Konsument och pensionär
Helsingfors