Samhörigheten i vågskålen

Norden Den debattartikel i HBL (21.1) där representanter för tre nordiska ungdomsorganisationer för fram sin oro för det nordiska samarbetet och dess fortbestånd, ligger i allra högsta grad i tiden. Ole Norrback och den arbetsgrupp han representerar har i åratal arbetat för att avlägsna onödiga gränshinder och onödig byråkrati i Norden, men dessa strävanden blir som en myggas pip i öknen då nya pålagor tillkommer i en aldrig sinande ström.

Efter att, före min pensionering för drygt fyra år sedan, i flera år prövat på att jobba i Malmö känner jag bäst till hur kontakterna mellan Sverige och Finland fungerar – inte så mycket hur det är i Norden i övrigt – men det finns verkligen inte vare sig för Finland eller Sverige orsak att slå sig för bröstet.

I färskt minne är ett besök i Malmö för några veckor sedan. Efter att tåget från Kastrup passerat Öresundsbron invaderades tåget på den första stationen på svenskt territorium, Hyllie, av en hord svenska poliser, som på ett ganska burdust sätt avkrävde oss passagerare på identitetshandlingar. Efter mer än 60 år av nordisk passfrihet kände jag obehag. Det kändes som att medverka i inspelningen av en spionfilm under Sovjettiden.

Låt oss hoppas att passkontrollerna är ett snabbt övergående fenomen. Exemplen på sådana brister i det nordiska samarbetet, som pågått länge, är däremot otaliga. Då jag vid återflyttningen till Finland hösten 2011 också tog med bilen, som jag med blod, svett och tårar jobbat ihop i Sverige, blev jag på ett förkrossande sätt påmind om att bilen i Finland fortfarande betraktas som något av en helig ko. Olika statliga pålagor i samband med införseln gav en räkning på hundratals euro och bilen måste besiktigas på nytt trots att den var nybesiktigad. Från den 1 januari 2015 har Finland ytterligare skärpt införselvillkoren och mångfaldigat de statliga avgifterna. Visst är det förvånande och frustrerande att Finland förhåller sig så ogästvänligt till återflyttande finska medborgare, som ofta är goda skattebetalare.

Den månatliga utbetalningen av den så kallade allmänna pensionen från Pensionsmyndigheten i Stockholm är ett kapitel för sig. Medan Statens tjänstepensionsverk med säte i Sundsvall på ett föredömligt sätt redan i åratal använt det alldeles utmärkta Sepa-systemet (Single Euro Payments Area) för penningtransaktioner mellan olika banker i EU, har Pensionsmyndigheten delegerat Försäkringskassan att utbetala pensionerna.

I stället för att utnyttja Sepa följer man urgamla rutiner och gör utbetalningarna som ”utrikesbetalningar” vilket leder till att pensionären av banken på grund av en mycket oförmånlig valutakurs blir snuvad på en del av nettopensionen. Detta leder alltså till att pensionären till svenska staten betalar skatt på pengar som hen aldrig får! Staten innehåller nämligen skatt på pensionen till en viss procent före transaktionen till pensionärens bankkonto i mottagarlandet.

Redan i början av förra året skickade jag ett klagomål om Pensionsmyndighetens och Försäkringskassans agerande till EU-kommissionen och jag har också mottagit ett vänligt och sakligt svar. Av svaret framgår att kommissionen ännu inte kan göra något. Ett mycket glädjande besked i svaret är ändå, att också Sverige från och med den 1 november detta år tvingas övergå till IBAN-konton också i den nationella bankverksamheten och därmed också ta Sepa i bruk i all bankverksamhet både nationellt och internationellt.

Efter ett dröjsmål på flera år följer Sverige alltså Finlands exempel – men bara för att man tvingas till det. Man kan alltså säga – slutet gott, allting gott. Tyvärr är det inte så – med nuvarande takt hinner jag säkert fylla 200 år innan de nordiska gränshindren och åtskilliga horribla pålagor är avlägsnade.

Claes Biström

Filosofie magister, pensionerad meteorolog, Helsingfors