Kontinuitet är historiens idé

Är Finland på väg mot historielöshet, lyder rubriken på historielektor, FD Johanna Bonäs upplysande men bekymrade insändare i Hbl 12.1. Många har i offentligheten uttryckt sitt stöd för hennes bekymmer. Jag är inte insatt i hur den utbildningsideologiska diskussionen fördes, då den nu aktuella timplanen, under förra regeringen, slogs fast. Men jag utgår ifrån att ansedda historiker och erfarna historielektorer hade hörts i frågan, men förmodligen inte haft tillräckligt inflytande över den då utformade timplanen.
   Relationen mellan innehåll och utrymme på timplanen är i varje läroplansreform en seg dragkamp mellan olika ämnesintressen, gamla och nya, där den uppnådda lösningen bör ge uttryck för en samlad bildningssyn, som den planerade reformen strävar att förverkliga. I det aktuella fallet, gymnasiets historieundervisning, har nu Finlands historia reducerats till att gälla från 1900-talets början. I läroplanen från 1994 hade redan landets historia före 1809 slopats. Man tycks således mena att landets blivande studenter och blivande högskolestuderande, skulle vara väl rustade företrädare för sig själva och sitt land i vår politiskt, kulturellt och samhälleligt utmanande tid, utan att Finlands sekler långa tillhörighet till det svenska riket och en drygt hundraårig autonom tillvaro i det ryska imperiet, ingått i gymnasiets undervisning.
   Historieämnets position i gymnasiet blir förstås också beroende av hur de två allmäneuropeiska historiekurserna utformas och av hur den tillkomna kursen i samhällslära samverkar med historien, men nog är det med stort bekymmer jag tar dela av Bonäs konstaterande att det knappast finns ett europeiskt land där andra stadiets studerande läser så lite historia som i Finland, och fortsätter: Det finns knappast heller något land där det egna landets historia exkluderas i samma utsträckning som i Finland.
   Med kännedom om hur vårt lands historieundervisning sedan tidigt 1800-tal med iver brottats med konkurrerande, men samtidigt vitaliserande, perspektiv och innehållsliga markeringar, står man i dag undrande inför det statliga ointresse för landets historiska betydelse och egenart, som nu tycks råda. Landets geokulturella och geopolitiska position efterlyser närmast i dag det erfarenhetskapital som den nordiska tillhörigheten i form av rättslig tradition och folkstyrt samhällsbygge bär på, och den erfarenhet och lärdom som ryskt grannförhållande och rysk stormaktsnärvaro tillfört vår historiekonception. Få länder i Europa bär i sin historia på snarlika traditionsförankrade och strategiska fundament för sin statligt-nationella identitet och framtidsorientering. En naturlig konsekvens vore att aktivt ta till vara detta och bereda gymnasieungdomen perspektiv på och kunskapsverktyg för en tidsöverskridande samhälls- och kulturutveckling.
   Det är förstås ett känt faktum att de flesta ämnesområden på gymnasiets timplan inte kan tilldelas det utrymme som respektive ämne skulle önska. Men viktigt är att varje ämne, i tid och substans, ges det utrymme som ämnets idé och betydelse i den samlade bildningssynen kräver. För historieämnets del utgör kontinuiteten, tidsdimensionen, ett grundläggande och bärande kännetecken i den kunskapsuppbyggande helheten. För Finlands del, med sin statligt-nationellt diskontinuerliga historia, är det sammanbindande och därmed betydelsebärande tidsperspektivet, enligt min uppfattning, speciellt angeläget.
   Då den aktuella timplanen nu är fastslagen, är det i stället min förhoppning att historielektorerna i våra gymnasier, med fantasi och utökade arbetsinsatser, skall kunna avlocka landets historia den kontinuitet och klarläggande helhetsperspektiv, som bokstaven nu inte välkomnar, men som enligt min uppfattning, är en grundförutsättning för en värdig tidslig och rumslig existens för vårt folk och dess ungdom.
Håkan Andersson
professor emeritus, Vasa