Fel blanda in Nokia i diskussionen

Den uppseglade debatten kring euron har lite grann spårat ur. I HBL 28.1 beskyller Ulf Johansson både ledarskribenten John-Erik Jansén och mig för att ha påstått att Nokias framgång varit eurons förtjänst. Något så tassigt har ingendera av oss sagt.
   Nokia kom upp här som ett exempel på en global aktör som torde välja adressen på sitt huvudkontor främst på teknokratiska grunder. Då är ett land som krampaktigt håller fast vid en liten och darrande valuta i dessa eurotider kanske inte särdeles attraktivt. Vidare klagar Johansson på att Nokia flyttade tillverkningen av mobiler till Kina och Indien. Men i sina glansdagar hade ju Nokia Mobile Phones en stor fabrik också bland annat i Tyskland och USA. Då handlade det snarast om att vara nära marknaderna och speciellt för USA:s del att vara på plats och anpassa produkten efter lokala krav. På slutrakan av mina 15 år på Nokias olika divisioner införde den karismatiske direktören Kalle Isokallio termen multi-domestic i stället för vedertagna multi-national. Den strategin hade så klart ingenting med valutor att göra.
   Men för exportindustrin skapade de många valutorna en extra komplikation. Stora leveranser innehöll vanligen dyra komponenter från olika länder, ofta från Tyskland och USA. Kunden hade sedan sin valuta, och vi vår. Då gällde det för både kunden och leverantören att skydda sig för fluktuationer och devalveringar under den ofta långa tiden mellan avtal och leverans. För ändamålet fanns olika rätt dyra instrument, till exempel terminering. Allt sådant var ju en friktionsfaktor och helt improduktivt.
   En spekulativ men aktuell fråga är huruvida det hade varit lika klart att huvudkontoren efter fusionerna Nokia Alcatel-Lucent och Konecranes-Terex ska hållas i Finland om vi hade haft kvar vår mark med fortsatta devalveringar i takt med fackets lönekrav.
Fred Granberg
Esbo