Vi ser vår livsstil som en smula bättre

Rasismen har under den senaste tiden dansat runt i medierna och på nätet intensivare än på länge. Inget nytt i och för sig. Det nya är att rasismen blivit ett politiskt slagträ som man bankar motståndare i huvudet med på ett onyanserat och oanalytiskt sätt. Debatten tenderar att bli svart-vit: de goda antirasisterna mot de onda rasisterna. Man strävar att plocka politiska poäng i stället för att bena ut problemen på ett seriöst sätt. Verkligheten är långt ifrån enkel och svart-vit.
  Vem är verkligen inte rasist? Förr i världen var det lätt att svara på den frågan: ytterst få, om ens någon. Det som man då menade med rasism var en (ofta omedveten) teori om att människorna liksom till exempel hundarna kan delas upp i naturliga raser med bestämda, ärftliga egenskaper. Rasismen var (och är) en lära om genetiska särdrag som kännetecknar klart avgränsade populationer. Vissa raser står högre än andra. De som faktiskt tror på denna lära i dag är en liten (ofta fanatisk) minoritet.
   I dagens debatt tycks antirasisterna sätta likhetstecken mellan rasism och ondska, eller till och med mellan rasism och nazism. Å andra sidan vittnar tro på genetisk rasism om kompakt okunnighet om logik och vetenskapens resultat. Mer komplicerat blir det när man betänker att det finns ett litet uns av sanning i den genetiska rasismen. Frekvensen av ärftliga egenskaper, till exempel blodgrupper, ärftliga sjukdomar, ögonfärg, skonummer, laktosintolerans et cetera varierar i viss mån mellan olika populationer.
   Under senare år har det genetiska innehållet i begreppet urvattnats och ersatts av ett etniskt. Raser i denna mening kännetecknas inte av arvsanlagen utan av kulturella särdrag, av språk, livsstil, religion et cetera. Människor som tillhör samma kultur, som har samma religion, värderingar och moral et cetera bildar då något som (felaktigt) kallas en ras. Det är uppenbart att det finns ”raser” i denna mening och att vi (nästan) alla då är rasister.
   Ordet ras borde aldrig användas i denna betydelse (om man inte medvetet vill hetsa upp publiken). Om man nödvändigt måste ha en term kan man tala om etnicism. En etnicist är då helt enkelt en person som värdesätter och försvarar den egna kulturen och livsstilen. Få av oss är rasister men nästan alla är i mer eller mindre hög grad etnicister. Alla har vi en tendens att anse att vår egen moral och livsstil är en smula bättre än andras. Alla har vi en tendens att vilja exportera våra egna ideal om jämlikhet, frihet, demokrati och tolerans till andra folk.
   De flesta av dem som motsätter sig invandring är inte egentliga rasister utan etnicister, om de över huvud taget har någon genomtänkt grund för sin inställning. Många, kanske en majoritet, är helt enkelt rädda för de problem och kostnader (inbillade eller verkliga) som tiotusentals flyktingar från en främmande kultur oundvikligen för med sig.
   Om man håller detta i minnet finns det rum för en öppnare, ärligare och mer realistisk debatt. Man kan diskutera konkreta frågor såsom vad i vår egen kultur och livsstil vi anser omistligt och i vilka frågor vi kan kompromissa eller till och med lära oss något nytt. Åtminstone när det gäller matkulturen tycks de flesta vara öppna för nya intryck. Vi bör också inse att det finns mycket i flyktingarnas livsstil som strider mot våra värderingar, till exempel synen på mannens och kvinnans roller. Man bör dock komma ihåg att några tiotusentals människor från andra kulturer inte kan hota den kultur fem och en halv miljon ganska envisa och konservativa finländare ser som den bästa i världen.
Hans Rosing
filosof, Åbo