Universiteten kan bli effektivare

Man kan öka nyttan samhället får ut av universiteten och samtidigt spara pengar. Universitetens huvuduppgift är att ge vetenskapligt baserad utbildning som människor sedan kan dra nytta av, framför allt i sitt arbete. Att så mycket av forskningen bedrivs också just vid universiteten, beror på att man då kan göra utbildningarna forskningsanknutna.

Alla universitetslärare är också forskare, och vice versa. Genom att forska vidareutvecklar lärarna sin kompetens, och kan ge studenterna en inblick i vad som sker på forskningsfronten.

I dag fungerar detta dock bara delvis. Antalet utexaminerade är större än arbetsmarknadens behov. Universitetsutbildning åt ungdomar som efter examen kommer att arbeta som busschaufförer och vaktmästare är en onödig kostnad för samhället. Det stora antalet studenter inverkar också negativt på utbildningens kvalitet. Det minskar studenternas möjligheter till direkt kontakt och dialog med lärarna, och i stället sker alltför mycket undervisning i form av massföreläsningar. Det innebär även att många lärare får för lite tid över för att forska, och därmed slutar att utveckla sin egen vetenskapliga kompetens.

Kostnaderna för forskning varierar stort mellan olika discipliner, men är i allmänhet beskedliga jämfört med lönekostnaderna. Lite utrustning, någon resa, att ibland kunna anställa en student någon månad för att utföra enklare uppgifter. Men ingen universitetslärare får en enda euro för sådant utan att först ansöka om det, trots att forskning ingår i deras officiella arbetsuppgifter. Att skriva ansökningar tar enormt mycket tid och de allra flesta ansökningar får avslag efter en bedömningsprocess som innehåller en stor portion av godtycke. Ungefär som spöfiske. En usel fiskare får sällan fisk, men även för en duktig fiskare hänger mycket på slumpen. Vill man ha napp gäller det att slänga ut kroken på många olika platser, om och om igen.   Det vill säga, i stället för att forska sitter man och skriver ansökningar där man brer på om vilka underverk man tänker göra i framtiden.

För att öka nyttan samhället får ut av universiteten finns det några enkla åtgärder som kan vidtas. Antalet studenter bör kraftigt minskas, och anpassas till efterfrågan på arbetsmarknaden.    Lärarna och forskarna måste ges tid att ägna sig åt sina egentliga arbetsuppgifter, och alltså befrias från allt som inte är undervisning eller forskning. De bör därför få ett individuellt grundbelopp av fasta forskningsmedel. En mindre andel än nu av forskningsfinansieringen bör delas ut i form av ansökningsbara medel, och hanteringen av sådana ansökningar bör centraliseras så att man ska behöva skriva bara en ansökan per år och inte tiotals.

Allt detta skulle även kunna innebära sänkta kostnader. Men regeringens nedskärningar innebär i stället att allt färre lärare kommer att ge en allt mindre forskningsanknuten undervisning till ett fortsatt alltför stort antal studenter. Det är dags för besinning.

Anders Sirén
universitetslektor, docent