Vi måste lämna euron

Fred Granbergs (HBL 16.1) och ledarens (9.1) försvar av euron var oseriöst. Att påstå att Nokias framgång var eurons förtjänst är obegripligt. Nokias uppgång startade kring 1988, alltså elva år före euron. Däremot började nedgången bara några år efter eurons tillkomst. Nokias arbetskrävande produktion skedde dessutom i låglöneländer som Kina och Indien, långt från euron.
   Lika långsökt var påståendet att en egen valuta skulle vara så liten och svag att utrikeshandeln inte skulle fungera. Internationell handel fungerar i stort sett på vilken valuta som helst. Ofta i dollar.
   HBL försvarar euron med att den är en säkerhetsgarant ifall Ryssland anfaller. Samma argument användes för 20 år sedan i folkomröstningen. Det är hög tid att avstå från dylik manipulering från Kekkonens dagar.
   I början av 1990-talet gick 10 000 företag i konkurs. Lika många personer tog sitt liv eller avled av andra till recessionen relaterade orsaker. Om beslutet att låta marken flyta kommit ens ett halvår tidigare hade mycket räddats. Vi närmar oss samma situation som då. I fjol sjönk industriproduktionen med sju procent. Vår svaga hemmamarknad domineras av livsmedelsproduktionen. Under de senaste fem åren har dess inkomst sjunkit med 42 procent. Importen vinner.
   Praktiskt taget alla nationalekonomer anser att vi bör lämna euron. Osäkerheten gäller om det är möjligt och vad det skulle kosta.
Men om det gäller att rädda fosterlandet är ingenting dyrt. Vi har redan förlorat en tredjedel av en generation under 30 år och är på väg med den andra. 30 000–40 000 ungdomar kommer knappast någonsin att få en fast anställning. De kan svårligen köpa bostad, bilda familj och skaffa barn. Nativiteten sjunker.
Alternativet, inre devalvering, är den smärtsammaste och osäkraste vägen att få hjulen att rulla. Att devalvera eller låta valutan flyta, som i Sverige, är det skonsammaste och effektivaste sättet.
   Före julen svarade professor Paul Lillrank i radion på frågan varför Finland i motsats till Sverige alltid fattar felaktiga beslut. Enligt Lillrank beror det på de svenska mediernas livliga debattklimat. Det höjer allmänhetens insikter i samhällsfrågor. Att Lillrank har rätt bevisas av att svenskarna gick emot partipamparna i euroomröstningen.
   Medierna ska vara medborgarnas vakthund och inte makthavarnas famnhund.
   Det verkar som om det nordiska samarbetet nu fått stark medvind. Röster höjs för en nordisk valuta och handelsunion. Carpe diem, Nordiska rådet.
Ulf Johansson
Esbo

Svar
Ulf Johansson gör ett par feltolkningar av ledaren om Finland och euron. I ledaren sades inte att ”Nokias framgång var eurons förtjänst”. Däremot konstaterades att EU-medlemskapet och euron gav Nokia en trovärdig bas när mobiljätten blev global.
Det sades inte heller att euron är ”en säkerhetsgarant ifall Ryssland anfaller”. I ledaren frågades vilken signal Finland ger ifall landet lämnar euron och dessutom står utanför Nato. Att Ryssland skulle försöka stärka sitt inflytande över ett grannland som har försatt sig självt i en säkerhetspolitisk gråzon är en mycket beaktansvärd risk.
John-Erik Jansén
ledarskribent, KSF Media