Hur dåligt är det finländska ledarskapet?

Arbetsmiljö Tack HBL för att ni tar upp diskussionen om det finska ledarskapet (3.1). Det finns mycket att utveckla inom ledarnas kompetens. Trevligt att få åsikter av en person som har arbetat i olika företagskulturer i England och Sverige.

Det är en svår uppgift att finna relevanta skillnader mellan ledarskapet i olika länder. Myten om de diskuterande svenskarna och svärande finnarna har vi alla hört. Frågan är vilken relevans denna myt har. Att lyfta upp denna påstådda skillnad till en avgörande faktor för den ekonomiska utvecklingen i de olika länderna verkar förhastat. Jag respekterar personliga upplevelser, men vill dock finna belägg för dessa påståenden om det finska hårda ledarskapet i de utredningar som görs i Finland och inom EU. En snabb sökning i forskningsrapporterna ger inga direkta belägg för om ”management by perkele” är en myt eller ett faktum.

En våldsam ledarstil borde synas under begreppet ”Arbetsplatsmobbning och våld” vilket har undersökts i den årligen utkommande arbetsplatsbarometern som arbets- och näringsministeriet låter utföra. I barometern meddelar arbetstagarna att de någon gång har observerat (inte nödvändigtvis själv upplevt) psykiskt våld i olika former enligt följande: från arbetskamraternas sida 40 procent, från kundernas sida 34 procent och från chefens sida 25 procent.

Om man skärper kriteriet till att våldet är kontinuerligt, minskar siffrorna till följande: arbetskamrater 3 procent, kunder 3 procent och chefer 2 procent. På denna siffra hittar jag inga internationella jämförelser, men man kan konstatera att det är oacceptabelt att det på 25 procent av arbetsplatserna upplevs att en chef mobbar en medarbetare. Att det sker kontinuerligt (2 procent) är skrämmande. Den enda acceptabla siffran är 0. Alla enkäter innehåller dock tolkningsproblematik och felmarginaler.

På europeisk nivå finns en jämförelse i Eurofounds rapport ”Arbetsmiljö och arbetsorganisation 2012” för ett bredare begrepp ”adverse social behaviour” (skadligt socialt beteende). Här hör Finland till gruppen värstingar tillsammans med Österrike, Norge, Tjeckien, Belgien och Storbritannien.

Sverige placerar sig i följande kvartil, alltså inget mönsterland det heller enligt denna jämförelse mellan 34 länder. En liten hänvisning till att frågorna eventuellt har uppfattats och bedömts på olika sätt i olika kulturer får vi då vi ser att de bästa länderna med lägsta mobbningstal är Kosovo, Turkiet, Cypern, Albanien och Makedonien.

Att jämförelsen mellan olika länder är svår har även kommenterats av Statistikcentralens forskare Hanna Sutela och Anna-Maija Lehto som säger: ”Det finns skillnader i hur öppet man är redo att diskutera dessa problem i olika kulturer – eller att över huvud taget notera och erkänna deras förekomst. En aktiv debatt, som i Finland, sänker antagligen den utfrågades tröskel till att erkänna att den har blivit mobbad.” (Statistikcentralens rapport Työolojen muutokset 1977–2013).

Min slutsats av detta är att Finland har ett uppenbart mobbningsproblem, men till hur stor del det skall hänföras till chefens personliga beteende har vi inte jämförelsetal på. Alltså förblir ”Management by perkele” i detta hänseende en icke bekräftad myt.

Sveriges påstådda hemliga vapen, arbetsplatsdemokratin, med sidoprodukten mycket diskuterande, syns inte heller lika klart i Eurofounds rapportering. I rapporten från 2012 redovisas begreppet ”Employee representation” som beskriver ett gott samarbete mellan ledning och personal. De tre bästa länderna i denna liga är Norge, Finland och Sverige, med små marginaler och i denna ordning. Storbritannien ligger klart längre ner på skalan.

Mot denna bakgrund är jag böjd att underkänna HBL:s artikelrubrik ”Därför kör England och Sverige förbi oss”. På båda de nämnda områdena, mobbning och arbetsplatsdemokrati, har vi ännu mycket att göra, men vi är inte klart distanserade i detta hänseende av Sverige och Storbritannien.

Peter Rehnström

Helsingfors