Euron knappast boven i dramat

Valutaunionen Ulf Johansson vill avskaffa euron på fläcken (HBL, VN, ÖN 9.1). Allt vårt elände tillskriver han vårt medlemskap i valutaunionen. Om det bara vore så enkelt!

När vi inte längre kan devalvera gör man ofta som Johansson, tar till att jämföra med Sverige som behöll sin krona. Men kronan har inte devalverats gentemot euron och ändå går det hur bra som helst i Sverige. (Bra så, Sverige är tillsammans med Tyskland vår viktigaste handelspartner).

Nackdelarna med att inte gå med i valutaunionen hade också varit många. I sin ledare i samma HBL behandlar John-Erik Jansén den frågan förtjänstfullt. Han nämner de säkerhetspolitiska orsakerna, men ställer också frågan hur attraktivt det hade varit för utländska investerare att satsa i ett land med en liten och svag valuta. Och hur hade till exempel Nokia resonerat?

Finlands kräftgång började 2008 efter Lehman Brothers konkurs. Plötsligt hade vi en djup global kris för handen. Men av någon anledning är vi det enda land som inte lyckats repa sig sedan dess. Börsraset nu efter nyår kan båda om en ny global lågkonjunktur som måhända hinner överraska innan Finland alls hunnit ut ur den gamla. Hur allt detta skulle vara eurons fel är däremot svårt att se.

På samma sida har Nils Torvalds sin I dag-kolumn. Där träffar han huvudet på spiken när han ger oss statistik på utvecklingen av vår industris förädlingsvärde. Det har nämligen rasat med 15 procent på tio år. Det om någonting är alarmerande! Det innebär bland annat att för att kunna få bukt med arbetslösheten borde vi i motsvarande grad lyckas sänka personalkostnaderna. Om arbetskraften är överprissatt, går den nämligen inte åt.

Mot denna bakgrund återstår för regeringen inte mycket annat än att dels att försöka minska på de offentliga utgifterna för att vi småningom ska kunna sluta leva på krita, dels sträva till att få till stånd ett samhällsfördrag där lönenivån hålls i schack.

Torvalds är också inne på marknadernas underliga och oberäkneliga beteenden. Så är det, marknaderna styr oundvikligen, oförutsebart och ofta irrationellt. Därutöver konfronteras vi och vår omgivning med oroligheter, embargon och nu dessutom med den enorma invandringen, som alla är plötsliga och oförutsedda fenomen.

Jag hävdar att det samhälle som är uppbyggt med en tillräcklig flexibilitet och reaktionsförmåga kommer att klara sig bäst. Det gäller också företagen. De ska kunna hänga med och vid behov sadla om till och med på strategisk nivå när stora förändringar står inför dörren. För Finlands del blir då en av de stora bovarna i dramat arbetsmarknadsupplägget som är på tok för stelbent och föråldrat. Inget annat industriland har på länge haft det upplagt på det sätt som vi.

Det hjälper inte att byta valutan, utan vi måste få upp den industriella verksamheten med alla tänkbara medel. Det finns helt konkurrenskraftigt kunnande i vårt land som måste få utlopp och fås så mangrant som möjligt med i den förädlande processen. För att nya företag ska skapas behövs ett företagsvänligare klimat, en flexiblare lönesättning och en rimligare ansvarsfördelning. Företagare och löntagare är i samma båt.

Därutöver måste en investerare kunna lita på att förd företags- och skattepolitik i landet på sikt håller sig någorlunda stabilt och förutsebart. Och strejker är så klart direkt avskräckande.

Fred Granberg

Esbo