Klimatet inte den största utmaningen

Klimatet Min insändare (HBL 3.1) om klimatet och IPCC fick riklig respons (HBL 9.1). Tyvärr har många grävt sig ner så djupt i skyttegraven att man inte ser bollarna från kontrahenten, utan navelskådar de egna orubbliga dogmerna.a
En kommentar är på sin plats: IPCC:s klimatmodeller är inte tillförlitliga. I Nature Climate Change jämfördes de resultat modellerna ger för en tioårs period mot det observerade. Modellerna gav en 5 procents sannolikhet för att temperaturen skulle vara den observerade, medan sannolikheten för en högre temperatur var 95 procent. Jag känner inte till något annat område där man fattar långt gående beslut utgående från så missvisande vetenskap.
Om Kina klarar av målet att utsläppen inte ökar efter 2030 och Indien lyckas begränsa sin tillväxt kan de av människan förorsakade utsläppen då börjar avta. Men de totala utsläppen kanske inte avtar, eftersom andra processer bidrar. Halten koldioxid i atmosfären kommer därför inte att börja sjunka, till vilket den långa halveringstiden också bidrar. Kanske 2050? Men inte ens då kan vi vara säkra på att temperaturen börjar sjunka, eftersom andra växthusgaser och andra processer bidrar. Växlingar mellan varmare och kallare klimat har alltid ägt rum, utan att människan haft någon andel i dem. Kanske 2070 eller senare?
Bernt Nordman tangerar orsaken till de påvisade förändringarna i klimatet – befolkningsökningen. Sedan 1950
har Jordens folkmängd ökat med 4,3 miljarder, cirka 78 miljoner per år. 215 000 nya munnar att mätta och kroppar att klä – varje dag. Ett Finland på drygt tre veckor.
Befolkningsökningen driver koldioxidutsläppen, men också en mängd andra processer som kan skapa långt större problem än ett två grader varmare klimat. Kan vi komma tillrätta med tillväxten går klimatet att hantera, men jag tror inte att det omvända gäller. Den stora skillnaden är att befolkningsökningen kan följas upp årligen, men klimatet berättar först efter 50 år om IPCC hade rätt eller fel.
Bo Lindfors
Helsingfors