Är Finland på väg mot historielöshet?

Samhälle I de flesta finländska skolor är arbetet med att skriva lokala läroplaner i full gång. Både i grundskolan och i gymnasiet träder en ny läroplan ikraft hösten 2016. I gymnasiet kan några lärare glädjas över nya spännande kurser och utökade timresurser, för de flesta fortsätter allt som förr, men för vissa väntar kärvare tider. Till exempel inom ämnet historia.

I den gymnasiala valfrihetens namn ska fyra obligatoriska kurser i historia reduceras till tre. Är tre kurser i historia mycket eller lite? Som jämförelse kan nämnas att jag och alla andra som inledde sina gymnasiestudier före 1994 har läst sju obligatoriska kurser historia. En kurs motsvarar cirka 30 timmar.

I läroplanen 1994 slopades Finlands historia före 1809 plus lite till. Nu ska också den ryska tiden bort. Morgondagens gymnasiestuderande ska läsa två kurser allmäneuropeisk historia och en kurs i Finlands historia. Finlands historia börjar enligt våra beslutsfattare nu för tiden i slutet av den autonoma tiden.

Det är antagligen svårt, om inte omöjligt, att hitta något annat europeiskt land där andra stadiets studerande läser så lite historia som i Finland. Det finns knappast heller något annat land där det egna landets historia exkluderas i samma utsträckning som i Finland.

Våra två grannländer Estland och Sverige kan fungera som jämförande exempel. I Estland läser gymnasiestuderande sex obligatoriska kurser historia. Alla kurser inkluderar Estlands historia, som till skillnad från Finlands börjar redan på stenåldern. I Sverige har historia status som ett kärnämne, vilket innebär att alla studerande inom andra stadiets utbildning läser minst 100 poäng (100 timmar) historia. Inom en del gymnasielinjer betydligt mera. Sverige är inget undantag bland Europas länder. Det är Finland som begränsar rätten till historisk kunskap till blivande högskolestuderanden som är undantaget.

Samtidigt som våra folkvalda ledare minskar de obligatoriska kurserna och ökar valfriheten verkar de för andlig fattigdom. En kurs i knyppling må vara intressant för den enskilda eleven men kan och bör inte ersätta den allmänbildning och omvärldsorientering som kulturbärande ämnen som historia, religion och geografi ger. I ett samhälle där sådan kunskap inte värderas normaliseras snabbt motsatsen.

Ingen är betjänt av att finländaren artigt frågar om det hände nyligen  då platsen där Gavrilo Princip sköt Franz Ferdinand pekas ut under affärsmötet i Sarajevo, eller då finländaren nervöst fnittrar att han eller hon inte är så intresserad av historia när de andra diskuterar ett eventuellt samband mellan franska revolutionen och kriget i Syrien.

Men det är inte för att undvika att finländare gör sig till åtlöje bland mera bildade folk som vi ska läsa historia. Historielöshet i betydelsen okunskap om och likgiltighet för dåtid och framtid är farligt. Människor utan historia är lätta offer för ideologiska manipulationer, extremism och terrorism. Avsaknad av historisk kunskap och historiemedvetenhet lämnar fältet öppet för vem som helst att förmedla dålig, felaktig och till och med farlig historia.

Historia kan missbrukas för att legitimera våld, skapa rädslor, exkludera grupper och förvränga verkligheten till ett vi mot dem. Färska exempel finns i Mellanöstern, Jugoslavien och Ukraina.

Historisk kunskap och historiemedvetenhet är en god garanti för fred och demokrati. Rötter, kunskap och historiskt perspektiv främjar självkänsla och trygghet och motverkar motsatsen. Trygga människor faller inte lika lätt offer för politiska manipulationer.

Därför är historia viktigt.

Johanna Bonäs

Filosofie doktor (historia),
lektor i historia och samhällslära
Vasa övningsskola, Åbo Akademi