Hållbar stadsutveckling respekterar närdemokratin

Samhälle Experterna Jari Niemelä (stadsekologi), Antti Ahlava (arkitektur) och Marja-Leena Rinkineva (näringsliv) skriver (HBL 31.12) att hållbar stadsutveckling bör baseras på forskningsresultat. Det är ett rimligt krav, men de glömde helt invånarna. Bryr man sig inte om deras behov och önskemål blir stadsutvecklingen elitistisk. Det är ju vanliga människor som skall bo, resa, arbeta och trivas i en stad och då bör de också ha möjligheter att påverka. Det har de tyvärr inte i dag.

Debattartikeln är fylld av ord som ”tillväxtcentra”, ”ekonomiska, vetenskapliga och konstnärliga innovationer”, ”branschöverskridande”, ”kreativ växelverkan”, ”co-production of knowledge-koncept”, ”internationellt dragkraftig helhet”, ”innovationspotential” etcetera och presenterar ett nytt samarbetsforum – ”Stadsakademin” – som skall ”fokusera på att utveckla huvudstadsregionens campusområden” och ”sammanställa kunskap, identifiera aktörerna och producera nya insikter för stadsplaneringen, stadsutvecklingen och beslutsfattandet i städerna”.

Kanske kan en dylik akademi föra något positivt med sig, men den bästa kunskapen om en hållbar stadsutveckling har nog invånarna själva. I Helsingfors finns redan nu etablerade invånarkvällar i olika stadsdelar, anmärkningar sänds regelbundet till stadsplaneringskontoret, enkäter fylls i och insändare sänds till en massa tidningar. Tyvärr har resultatet av alla dessa opinionsyttringar hittills varit lika med noll. Av den kritik och de förbättringsförslag, som allmänheten fört fram via dessa kanaler syns nämligen inte ett spår i de planer som stadens beslutsfattare till sist klubbar av i nämnd och fullmäktige.

Stadsplaneringen i dagens Helsingfors styrs av unga karriärsugna tjänstemän och maktberusade politiker med verklighetsfrämmande visioner om vår huvudstad som en metropol i likhet med Berlin, London, Paris och S:t Petersburg. Då äldre och erfarnare ledamöter av prestige- eller gruppdisciplinära skäl inte vågar protestera och visa exempel fungerar majoriteten av beslutsfattarna enbart som en gummistämpel.

Naturligtvis spelar också nästa val en stor roll i sammanhanget. Man inbillar sig att alla väljare är stört förtjusta i storstilade, tättbebyggda, trendiga och ”moderna” stadsmiljöer. Verkligheten kan vara en helt annan. Många föredrar ett trivsamt boende i lägre bostadshus i lite glesare bebyggda och mindre glamorösa områden, där bevarandet av naturen varit riktgivande för planeringen.

Drumsö är ett exempel på hur en minoritet av ”unga lejon” med ett hänsynslöst byggnadsraseri redan förstört en stor del av ön. Och förstörelsen av denna en gång så vackra, havsnära och trivsamma boendemiljö bara fortsätter. Under detta millennium har Drumsöborna på en mängd invånarkvällar, i anmärkningar till stadsplaneringskontoret, i enkätsvar och i ett otal insändare i den lokala tidningen fört fram berättigad kritik av planerna och föreslagit många goda förbättringar, men för döva öron. Standardsvaret är att planerna redan har framskridit så långt att de inte längre kan ändras.

Detta närdemokratins förnedringstillstånd beror främst på att lag och förordning i dag bara stipulerar att beslutsfattarna måste ”höra” invånarna, men inte tvingar dem att på något sätt ”beakta” gräsrötternas kritik och förslag. Det här utnyttjar tjänstemännen och politikerna som ofta säger att de inte ”behöver” beakta invånarnas åsikter eller att besluten inte kan fattas på ”torgmöten”.

Lika självklart som att en hållbar stadsutveckling bör baseras på forskningsresultat borde det vara att planerare och beslutsfattare är lyhörda för invånarnas behov och önskemål och i slutändan på allvar beaktar deras åsikter. Paragraferna om närdemokrati i lag och förordning bör med det snaraste revideras så att invånarna skyddas från teknokrati och fåvälde.

Sture-Christian Eklund

Drumsö