TTIP försvagar demokratin

Frihandelsavtal I sin kommentar till min debattartikel (HBL 27.12) riktar Henrik Lax (HBL 31.12) kritik mot min enligt hans mening alltför snäva behandling av det transatlantiska frihandels- och investeringsavtalet TTIP. Om jag har förstått Lax rätt anser han att TTIP-avtalets viktigaste funktion är att utgöra en bastion för den västerländska liberala demokratin mot de auktoritära och antidemokratiska tendenser som under de senaste åren vunnit terräng såväl i Vladimir Putins Ryssland som på annat håll i världen.

Jag delar tillfullo Lax tro på starka institutioner och decentraliserat beslutsfattande. I likhet med Winston Churchill anser jag också att den västerländska liberala demokratin är det minst onda av de styrelseskick vi har att välja emellan. Det är uttryckligen av den orsaken jag förhåller mig kritiskt till TTIP, som enligt min uppfattning innehåller element som försvagar snarare än förstärker såväl demokratin som det decentraliserade beslutsfattandet.

Redan det faktum att förhandlingarna förts bakom lyckta dörrar, med ett minimum av information till allmänheten, rimmar illa med de krav på öppenhet vi åtminstone här i Norden (även om det här i Finland onekligen finns en del att förbättra på den punkten) vant oss vid att förknippa med en demokratisk beslutsprocess. En annan uppenbar begränsning av demokratin är att TTIP – under den förskönande omskrivningen ”investerarskydd” – skulle ge de multinationella storföretagen utvidgade möjligheter att stämma enskilda länder inför internationella skiljemannadomstolar om ländernas lagstiftning anses inkräkta på företagens vinstmöjligheter.

Förutom de här direkta effekterna kan TTIP dessutom ha indirekta negativa effekter på demokratin. Som framgår ur min debattartikel förväntas TTIP i bästa fall ha en i det närmaste negligerbar positiv effekt på den europeiska ekonomin, medan dess effekter enligt de mest pessimistiska prognoserna kommer att bli starkt negativa på medellång sikt.

Om det sistnämnda scenariot förverkligas kommer TTIP alltså att bidra ytterligare till den ekonomiska misär och marginalisering som redan nu utgör en så gynnsam grogrund för extrema rörelser såväl på höger- som på vänsterkanten – rörelser som sina ideologiska meningsskiljaktigheter till trots förenas av en ohöljd beundran för Vladimir Putin och andra starka ledare.

Christer K. Lindholm

Nationalekonom, Åbo