Israel måste vänja sig av med martyr- och offerattityden

Israel Under 2015 förekom Israel ofta i nyheterna. Det gällde avbrutna fredsförhandlingar, nyval och palestiniernas hot om en ensidig självständighetsförklaring. Ett nytt fenomen såg dagens ljus: enskilda knivdåd av palestinier eller israeliska araber mot judiska bosättare eller mot israeler. Det förefaller inte vara en organiserad kampanj, utan individuella protester. I praktiken är det självmordsdåd eftersom förövaren ofta skjuts ned på platsen.

Dessa tragiska och meningslösa incidenter har lett till en förnyad diskussion om fortsatt samlevnad mellan judar och araber är möjlig eller önskvärd. Av Israels befolkning är ju över en femtedel araber och den ockuperade Västbanken är hem för flera miljoner palestinier. Hur skall den judiska befolkningen kunna leva tryggt och normalt om man inte kan lita på dem man möter på gatan? – Säkerhetsmyndigheterna har för sin del varnat att man inte kan garantera trygghet; politikerna måste nu inse att det behövs nya lösningar.

Man kunde tro att utvecklingen skulle sätta fart på förhandlingarna om ett självständigt och avskilt Palestina. Men så enkelt är det inte i ett land som delas av en djup ideologisk klyfta. Den uppdelningen går som en röd tråd genom det självständiga Israels historia. På den ena sidan finns de som nöjer sig med ett geografiskt mindre, men ett mera homogent judiskt land. På den andra sidan de som av religiösa eller maktskäl anser att allt land mellan Medelhavet och Jordanfloden rättmätigt tillhör Israel.

Klyftan mellan den sekulära och den religiösa sionismen har lett till ett existentiellt dilemma som hotar grundvalarna för det Israel som med världssamfundets stöd upprättades 1948. Om Israel fortsätter med sin ockupation, kanske till och med annekterar Västbanken, får staten så småningom en muslimsk majoritet. Om man då nekar palestinierna fulla medborgerliga rättigheter, blir Israel en pariastat. Redan president Jimmy Carter varnade för den utvecklingen.

Varför har Israels politiska ledning inte kommit till skott och beslutat sig för vilken stat man vill ha? Mellan 2007 och 2015 besökte jag Israel tjugosju gånger. Vid sidan av mitt humanitära uppdrag ville jag förstå rötterna till dagens fastlåsning. Förklaringen tycker jag mig finna hos den revisionistiska israeliska historikerskolan som krossat en lång rad myter och som talar om den ”mur av järn” som byggts av ledare från David Ben Gurion till dagens Benjamin Netanyahu.

Den rysk-judiska revisionistiska sionisten Zeev Jabotinski (d.1940) menade att araberna endast kunde fås att acceptera den judiska staten om denna var stark nog. När den militära styrkan var ett faktum, kunde man nå en överenskommelse med araberna, ansåg han. Oxford-professorn Avi Schlaim har hävdat att bland annat Netanyahu har glömt den senare delen av lärofadern Jabotinskis råd. Med undantag för kortare perioder på 1960-talet och efter det Yitzhak Rabin godtog Oslo-överenskommelsen på 1990-talet har Israels ledare tvivlat på eller direkt saboterat en uppgörelse enligt principen landavträdelser mot fred.

Två gånger har detta ändå skett. Sinai tömdes på bosättningar för fred med Egypten. Gaza utrymdes unilateralt av höken Ariel Sharon för att slippa en stor palestinsk befolkning. Men inget avtal om Gazas status ingicks, med fortsatt fientlighet som följd.

I dag är Israel regionens starkaste militärmakt. Landet har kärnvapen, säkerhetsgarantier och tillgång till de modernaste vapnen från USA. Man har fredsavtal med Jordanien och Egypten. Syrien och Irak befinner sig i kaos, Irans kärnvapenhot är reglerat, relationerna med Turkiet värms upp och gasfyndigheter ger energioberoende. Palestinierna är splittrade mellan Hamas och Fatah, ledningen i Ramallah är desillusionerad och svag. Netanyahu har med framgång utmanat USA:s sittande president.

Ändå tvekar Israels ledning att ifrån denna starka position klargöra landets väg. Järnmurens ideologi skymmer sikten. Taktiken förefaller oförändrad: Genom att bygga allt fler bosättningar vill man skapa en verklighet som är svår att senare göra om. Netanyahus regering har kallats en bosättarregering och den skulle helt säkert falla om den gick in för att utrymma en enda av de många settlements som skapats. Det är en tradition i israelisk politik att det inrikespolitiska maktspelet haft företräde före krävande nationella beslut.

Dagens israeliska regering består av en koalition mellan mindre religiösa partier och den gamla Likud-högern och den stöds av 61 av 120 i parlamentet, Knesset. Väljarkåren har dock som helhet kantrat i militant riktning i takt med en miljon rysk-judiska immigranter. Tidigare dominerades politiken av askenaser, invandrare från västra Europa och USA. I dag dominerar de orientaliska och ryska grupperna. Detta ser man också i en förändrad politisk kultur. Korruptionsfall är vanliga och partibildningarna avlöser varandra.

Trots detta är Israel ett innovativt samhälle, en ekonomisk succé, Men man lever i en bubbla, med ofullgångna relationer till omvärlden. År 2013 publicerade journalisten Ari Shavit bestsellern My Promised Land. The Triumph and Tragedy of Israel. Staten Israel har överlevt prövningar och är formellt starkare, friare och större än någonsin. Det judiska folket har ett hemland men kan också välja en perfekt diaspora, framför allt i USA. Shavit är en övertygad sionist, men han frågar om Israel kommer att göra slut på ockupationen eller om ockupationen gör slut på Israel: Kommer bosättningarna att demonteras eller demonterar de Israel?

Det israeliska paradigmet kretsar ständigt kring säkerhet och ”muren av järn” är sinnebilden för detta tänkesätt. Även om en reträtt från Västbanken innebär risker, kunde den bidra till att lösa de mentala och existentiella knutar som hotar samhället Israel inifrån och som i längden underminerar den starka fästning man har byggt. Hotet mot det judiska hemlandet är inte en ny Förintelse. Men för att kunna leva i en normalstat och som respekterade världsmedborgare, måste en israelisk väljarmajoritet vänja sig av med martyr- och offerattityden. Den underblåses av politiker med ideologisk-religiösa motiv och den motsägelsefulla drömmen om ett stort Israel med en växande arabisk befolkning.

Israels födelse var en nödvändig och viktig händelse i 1900-talets historia, även om det skedde på bekostnad av den arabiska befolkningens livsrum. De flesta av mina judiska vänner känner oro för Israels framtid. Även andra bör dela den oron och hoppas att den sekulära sionismen leder Israel mot en tryggare framtid.

Pär Stenbäck

Tidigare utrikesminister
Styrelsemedlem i International Crisis Group (ICG), Esbo