Timo Soini kan bli en källa till illamående och skam

Politik Från hösten 2013 till våren 2015 satt jag fyra gånger i veckan rent fysiskt mellan ordföranden Timo Soini och vice ordföranden Pertti Salolainen i riksdagens utrikesutskott. Därutöver gjorde jag några resor i Soinis sällskap, bland annat till Minnesota och New York hösten 2014.

Alla som haft med Soini att göra vet att han är en slagfärdig person, specialist på vad amerikanerna kallar oneliners, citerbara uttalanden om allt mellan himmel och jord, även den fråga där han nu delvis tycks ha retirerat, om han ska nedlåta sig till att bli intervjuad av en journalist från KSF Media, däribland HBL.

Arbetet i utrikesutskottet präglades av en egendomlighet som jag borde ha varit van vid, efter åtta år i samma utskott tidigare: man ville inte ha omröstningar. Besluten skulle ske i konsensus. Denna princip hade brutits under den bittra striden om EU-betänkandet 1994, förspel till riksdagens behandling av ärendet. Paavo Väyrynen-falangen kämpade envis, men förlorade med en åsikt som Väyrynen hållit fast vid under 20 år. Efterkloka personer har förkunnat att vi aldrig borde ha gått med i unionen, och om vi gått med borde vi åtminstone gjort ett undantag när det gällde den monetära unionen (euron).

Också Soini ville för allt i världen undvika voteringar. Hans gruppkamrater i utskottet (en av dem sedermera riksdagens talman) fick finna sig i verbala protester. Utan att någon skulle ha reagerat, då eller senare, föreslog jag i en reservation om biståndsbudgeten att hela verksamheten borde underkastas en total översyn. Eftersom jag var ensam blev det inte en omröstning om saken. Numera tycks biståndsanslagen kraftigt ha beskurits, vilket är ett enfaldigt sätt att revidera dem.

Jag fick intrycket att Soini under åren förvärvat en viss insikt i utrikespolitik, trots sina vad jag förstod begränsade språkkunskaper, åtminstone i jämförelse med den sittande utrikesministern Erkki Tuomioja. Han var inte heller särskilt beläst när det gällde publikationer och böcker om världsläget, utom den information som Utrikesministeriet levererade. Som ordförande hade han inte tid att bläddra i en pekplatta, vilket nästan alla andra, utom jag och Pertti Salolainen, sysslade med under våra möten. 

Riksdagen är en utmärkt skola, Soini hade lärt sig handskas med utrikespolitikens vardag, där de centrala besluten för Finlands del fattades inom det utskott i regeringen (i finsk förkortning UTVA) som under presidentens ledning sysslade med utrikes- och säkerhetsfrågor. Utrikesutskottet blev informerat om besluten, mycket mer var det inte. Tid för debatt gavs inte.

Soini hade från första början av vår bekantskap en ambition som han gång på gång underströk; att bli utrikesminister i en kommande regering. Hans parti Sannfinländarna har mindre behagliga drag av främlingsfientlighet, delvis i linje med Sverigedemokraterna, som fått svälja att Sverige tar emot fler flyktingar än något annat europeiskt land utom Tyskland. Eftersom Soini fick den post han önskade kunde han inte ställa en kabinettsfråga om flyktingarna, inte heller protestera i andra ärenden där hans anhängare flyr i stora skaror bort från vad de hade uppfattat som ett parti för småfolk, arbetare och en liten kärna av fördomsfyllda anhängare av en gammaldags finsknationalism.

I beslöjade ordalag sa Soini ibland vad han tyckte om samkönade äktenskap eller aborter, i enlighet med sin katolska tro. I övrigt upptäckte jag inte att han på en enda punkt hyste eller framförde åsikter som avvek från den finländska utrikespolitikens generallinje, vilken den än är.

Utskottets kompetenta sekreterare (som numera kallas utskottsråd) medföljde sedan till UM när Soini fick den post han eftertraktat. Hittills har, vad jag kan förstå, hans verksamhet föga skadat vårt anseende, även om det är pinsamt att han umgås med sin svenska motpart på engelska, eller att Finland röstar blankt i ett flyktingärende som berör oss alla.

Det är inte otänkbart att regeringen utsätts för stresstester som kan bli farliga för Soini. Min uppfattning är att han envist håller fast vid sin ställning och denna regeringsbas, eftersom han anar att dödskyssen väntar vid nästa val. Han har inte råd att förfara som vänstern och De gröna, som lämnade det sjunkande skeppet i god tid. 

Den politiska makten i en småstat som Finland (eller Sverige) har ingen global dimension, men ett gemensamt agerande tillsammans med kontinentens ledande stater kan ge en prestige, baserad på personligheter, som Finland hade under Paavo Lipponens tid och Sverige under Olof Palmes. Soinis internationella verksamhet kan knappast tänkas skada Finland i större utsträckning, lika lite som en oerfaren statsminister kan göra det.

Däremot fungerar makten (även i en småstat) som kraftig afrodisiaka. Makten korrumperar inte, som det ofta sagts (eftersom korruptionen är ringa i Finland), men den möjliggör att man stöder och står för idéer och beslut som står stick i stäv mot den anda av öppenhet och tolerans som präglat vår demokrati.

Därför kan Timo Soini, trots sina sympatiska personliga egenskaper, bli en källa till illamående och skam.

Jörn Donner

Helsingfors