Sälarna får oss att tappa förnuftet

I över 40 år har vi låtit oss styras av känslor när det gäller sälar. Konsekvenserna har blivit att både det grönländska sälfångaryrket och de nordiska kustnära fiskarna snart försvinner helt.

Vi har alla sett bilden av den lilla vita, mjuka sälungen med stora svarta ögon. Den har blivit en ikonisk bild som återkommer i medier och annonser och som symboliserar det oskyldigaste och sötaste djur man kan föreställa sig. Vi blir alla lite svaga i knäna när sälungens vattenfyllda ögon stirrar tillbaka på oss från bilden.

Problemet uppstår när vi inte bara blir lite svaga i knäna, utan låter våra lagar styras av känslor. Sälen har blivit en ikon och ett heligt djur som måste skyddas till varje pris, men faktum är att sälen inte är en hotad art och att de flesta bestånden aldrig har varit större än i dag. Ändå har EU infört förbud mot handel med sälprodukter och vi reglerar inte sälbestånden såsom vi annars reglerar andra djurarter i vår natur.

De grönländska sälfångarna och de åländska kustnära fiskarna befinner sig i helt olika situationer. Men båda två håller på att försvinna för att vi betraktar sälen som ett heligt djur. På Grönland har antalet sälfångare minskat med 34 procent sedan EU för några år sedan införde förbud mot handel med sälskinn, och det trots att inuitiskt sälskinn är undantaget förbudet och därmed helt lagligt. I Östersjön har sälbestånden fördubblats de senaste tio åren, fiskfångsten har halverats och antalet kustnära fiskare har därmed halverats. Vill vi ha ett samhälle utan sälfångarna och de kustnära fiskarna?

Detta är på många sätt sista ropet om vi ska bevara denna del av vårt gemensamma kulturarv och inte förlora de människor det handlar om. Därför har inuitiska sälfångarorganisationen Inuit Sila och kustnära fiskare från Åland, Gotland, Öland och Bornholm gått samman. Vårt hopp är att vi ska få både politiker och befolkningarna att se på sälen på ett nytt sätt.

Natur och djur väcker känslor hos oss människor. Det bör de göra. Ingen önskar så högt som vi att naturen ska bevaras runt omkring oss, både till gagn för ekonomin för och människorna. Vi om någon är beroende av naturen och vi om någon känner känslorna när vi står på vår båt en klar och vacker vintermorgon.
Sälarna betraktades en gång som en resurs i de skandinaviska länderna. Även här har man ätit köttet och använt det starka skinnet till kläder och till drivremmar i maskiner. Trävirke målades med sälspäck för att bli väderbeständigt och soldaten i H.C. Andersens Elddonet hade säkerligen en ryggsäck av sälskinn. Arkeologiska utgrävningar visar att vårt bruk av säl går tillbaka till våra tidigaste förfäder.

Men sälen har även alltid konkurrerat med oss människor om födan. Därför reglerade man tidigare bestånden, och reglerade dem alldeles för mycket. Det felet ska vi inte upprepa, men vi ska sörja för att vi har en natur med plats för både sälar och människor. Både för människor i storstäderna som vill komma ut och se säl emellanåt, och för de människor som sätter mat på bordet åt människorna i storstäderna.

För några år sedan var sälbestånden i Östersjön inte något problem, och det fanns plats för både fiskare och sälar. Sälen ska inte skyddas för att den är ett otroligt sött eller heligt djur, den ska skyddas för att den är en del av vår natur. På samma sätt ska vår natur skyddas från överpopulation av sälar, som oreglerade hotar att ödelägga livet för de fiskare och de sälfångare som bor nära naturen, men också hotar bestånden av våra andra havsdjur.

Vi är, precis som sälarna och fiskarna och havet, en del av vårt gemensamma ekosystem. Det ska vi ta tillvara på i sin helhet. Vi ska ha känslorna med oss, men inte låta oss styras av dem.

Fredrik Lundberg
Ordförande, Ålands fiskare rf

Tore Johnsson,
Ordförande, Sveriges fiskares producentorganisation, Öland-Gotland

Thomas Thomsen
Ordförande, Bornholms og Christiansøs fiskeriforening

Leif Fontaine
Aaju Peter
Talespersoner, Inuit Sila – en organisation för inuitiska sälfångare