TTIP i värsta fall starkt negativt

Frihandelsavtal I sin debattartikel (HBL 18.12) argumenterar ambassadrådet Stefan Lindström kraftfullt för det transatlantiska frihandels- och investeringsavtalet TTIP. Dessvärre är Lindströms argumentation vinklad på gränsen till vilseledande; samtidigt som han överdriver de förväntade positiva effekterna av TTIP-avtalet avfärdar han i det närmaste totalt dess potentiella risker.

I motsats till vad Lindström vill göra gällande är TTIP-avtalets förväntade effekt på den ekonomiska tillväxten på kort till medellång sikt i det närmaste negligerbar även enligt de mest optimistiska prognoserna (ett faktum som Europeiska kommissionen kringgår genom att presentera ett estimat för det kumulativa bidraget till tillväxten fram till 2027).

Det finns emellertid ingen garanti för att ens den här blygsamma tillväxtökningen realiseras; enligt en studie publicerad vid Tufts University (Capaldo, 2014) kommer TTIP i själva verket att påverka tillväxten negativt på tio års sikt, och allra störst kommer de negativa effekterna att vara i de nordeuropeiska ekonomierna inklusive Finland!

Även då det gäller TTIP-avtalets effekter på sysselsättningen är forskningsresultaten långt ifrån entydiga. De studier som utgår från en hög grad av arbetskraftsrörlighet mellan branscher – ett antagande som på basis av erfarenheterna från vår egen ekonomiska strukturomvandling ter sig föga realistiskt – förutspår överlag små nettoeffekter på sysselsättningen. Capaldos studie, som bygger på mer verklighetstrogna antaganden om arbetskraftens rörlighet mellan branscher, har däremot kommit fram till en nettoförlust på hela 600 000 arbetstillfällen inom EU. Än en gång är det de nordeuropeiska ekonomierna som skulle drabbas allra hårdast, med en nettoförlust på 223 000 arbetstillfällen.

Inte ens exporten skulle, enligt de resultat Capaldo kommit fram till, entydigt gynnas av TTIP. Även om det transatlantiska handelsutbytet förväntas öka kommer detta att ske på bekostnad av handeln inom EU, och på tio års sikt kommer den totala effekten på nettoexporten att vara negativ såväl för de största EU-länderna som för de nordeuropeiska ekonomierna.

I motsats till vad Lindström påstår kommer även den harmonisering av produktstandarder som utgör en av hörnstenarna i TTIP i många fall att tvinga fram sänkta standarder inom EU. Det enda alternativet skulle nämligen vara att USA anpassar sina egna standarder till den högre nivån inom EU, vilket är fullständigt orealistiskt.

Då TTIP dessutom ger företagen utvidgade möjligheter att dra länder inför skiljemannadomstol om deras lagstiftning anses begränsa företagens vinstmöjligheter blir det i praktiken omöjligt för ett enskilt land att upprätthålla ett konsument- eller miljöskydd utöver den i TTIP stadgade miniminivån.

TTIP-avtalets effekter på den finländska ekonomin kommer således i bästa fall att vara negligerbara och i värsta fall starkt negativa. Då man därtill beaktar de risker harmoniseringen av konsument- och miljölagstiftning medför kan slutsatsen bara bli en: att det ligger i Finlands intresse att starkt engagera sig mot TTIP-avtalet.

Christer K. Lindholm

Nationalekonom, Åbo