Julen kan bli en symbol för fred och osjälviskhet för alla människor

JUL – Vad i hela ...? Hör här, mor, nissarna kallar mig till samarbetsförhandlingar.
Tomtefar höll på att få gröten i halsen när han läste brevet, undertecknat av övernissen, som levererats till hans frukostbord.
– Det, det, det här är uppror! Tomtefar fortsatte läsa, medan han kliade sig i sitt imponerande skägg.
– De menar att vi här på Korvatunturi inte följer med vår tid. Dessutom påstår de att julklapparna vi delar ut varken är rättvist fördelade eller klokt valda. Jag har aldrig hört på maken, klagade han.
– Såja, såja, lugnade tomtemor.
– Nissarna kan vara lite tokiga, men de är inte dumma. De har säkert goda skäl att tycka som de gör. Ät nu upp din gröt, och gå sedan och prata med dem – och se upp med blodtrycket, det är högt nog som det är.
– Tystnad... tystnad, ljöd övernissens röst genom storstugan samtidigt som han dunkade en björkklabb i bordet. Ingen hade lyckats hitta ordförandeklubban. Ett sådant här möte hade inte ordnats i tomtelandet på åtminstone 300 år.
– Jag förklarar härmed mötet öppnat. I dag ska vi diskutera följande problem som våra nissar har lagt märke till när de har övervakat familjer och barn runtom i världen: I rika länder har alla, även barnen, alldeles för mycket saker. De köper dessutom hela tiden mer. För många barn, och särskilt för de vuxna, är julklapparna bara en liten del av den ändlösa konsumtionshysteri som pågår året runt. Ändå verkar ingen vara glad och tacksam.
– I de fattigare länderna råder det i stället brist på varor – och tyvärr också på mat och rent vatten. I många länder har våra adresslistor inte uppdaterats på flera årtionden – eller till och med århundraden – det finns till och med länder som vi aldrig har besökt. Och det är just i de länderna som de materiella behoven är som störst.

Övernissens ord fick de församlade att tystna. Tomtefar reste sig upp. Han hade tänkt på nissarnas brev och nu på övernissens ord. – Ni har rätt, sa han. Är det någon som har förslag på vad vi borde göra? Ordet är fritt.
Dessa ord fick ett vilt tjatter att utbryta i storstugan. Nissarna är nämligen inte något särskilt tystlåtet gäng – förutom när de är ute och kontrollerar hur barnen uppför sig, förstås. Nu pratade de alla i mun på varandra och gestikulerade vilt med både armar och ben. I sin iver höll de på att välta det antika golvuret, och tomtemors katt, som blivit skrämd av det plötsliga tumultet, sprang kvickt ut genom dörren.
– Vem vill ha glass, hördes det plötsligt från dörröppningen. Där stod tomtemor med en jättestor glasskål i famnen. Hon hade hört övernissens ord och den kalabalik som tomtefars fråga gett upphov till.
– Nu äter vi glass. Sedan delar ni in er i två arbetsgrupper. Den första gruppen funderar på vilken sorts julklappar vi i fortsättningen ska ge till människorna i de rika länderna, medan den andra gruppen tar reda på vad människorna i de fattiga länderna behöver. Sedan kommer ni tillbaka hit och diskuterar tillsammans hur vi ska anpassa vår verksamhet här på Korvatunturi till dagens behov.

– Låt höra vad arbetsgrupperna har kommit fram till, började övernissen så snart alla nissarna efter en stunds tumult hade hittat sina platser. – Grupp ett, var så goda.”
Nissen som tog till orda var bekant för alla. Han basade för snickeriavdelningen i jultomtens verkstad. Han rättade till sin luva, harklade sig, ställde sig på tå för att verka större än han var:
– Vi har kommit fram till att vi borde minska på paketutdelningen i de rika länderna. I dessa länder behövs gemenskap, hänsyn, osjälviskhet och tacksamhet. Människorna där har helt tappat bort sina värderingar och beskyller varandra och samhället för sina egna problem. Julen borde ge dem äkta glädje, inte bara fylla deras skåp och garderober ännu mer.
– Utmärkt, och vad har grupp två kommit fram till?, sa övernissen så snart han kunde göra sig hörd över applåderna, stampandet och bifallsropen.
En ung nisse som suttit vid storstugans spis reste sig. – Vår grupp föreslår att vi utökar paketutdelningen till länder och hem som vi inte tidigare besökt. På många platser råder skriande brist på kläder, leksaker och allt möjligt annat, förklarade han medan nissarna klappade, stampade och tjoade.

Tomtefar reste sig upp. – Bra jobbat, stort tack till båda arbetsgrupperna. Nu när jag har lyssnat på er har jag förstått att det verkligen är dags att göra en del förändringar här på Korvatunturi. Men hur i hela världen ska vi bära oss åt för att genomföra gruppernas förslag?
Efter en lång stunds tystnad reste sig den kanske minsta nissen i storstugan, en ung flicka med blonda flätor.
– Vi måste samarbeta med de vuxna i de rika länderna. Vi måste få dem att stanna upp och tänka efter. Vi här på Korvatunturi kan inte bestämma vad folk ska tycka och tänka – någon attitydmaskin har vi ju inte. I stället måste vi lära oss att påverka människor och deras drömmar och önskningar. Bara de själva kan förändra sitt sätt att tänka
– Människorna i de fattiga länderna behöver utbildning, läskunnighet, hälsovård, konflikthantering och fred. Hjälp att ta sin framtid i egna händer. De saker vi tillverkar här på Korvatunturi borde också i första hand delas ut till dem. Dessutom måste vi få de rika länderna att öka sitt bistånd till de fattiga länderna, fortsatte hon.

Väl talat, mumlades det runt-om i storstugan. Tomtefar tog till orda.
– Det var en utmärkt sammanfattning, och den här diskussionen har verkligen varit en väckarklocka för mig. Vi ska inte helt sluta med att dela ut paket, men vi ska se till att de hamnar där de behövs. Vi måste förmedla ett budskap och inte bara paket. Vi ska bli ambassadörer för tro, hopp och fred. Vi måste lära oss att påverka människor i hemlighet, året runt.
– Vår uppgift är att inspirera dem att göra goda gärningar och sträva efter lycka för sig själva och andra. De måste lära sig att dela med sig och lita på varandra i stället för att vara giriga, misstänksamma och avundsjuka. Och att göra allt detta om och om igen, även om alla andra gör precis tvärtom. Julen och alla vi här på Korvatunturi kan bli symboler för fred och osjälviskhet bland alla människor i hela världen, oavsett deras religion. Vi har mycket att ta itu med, och det arbete som ligger framför oss kommer nog att hålla oss sysselsatta i minst 300 år till.

Applåderna och tjoandet som följde efter tomtefars ord har knappast tystnat än. Och vem vet, kanske kan vi se effekterna av förnyelsearbetet på Korvatunturi redan denna jul.
Pekka Salokangas
VD, Relacom