Modellen med breda avtal raseras

Samhälle I sin utmärkta artikel ”Finland lever farligt” (HBL 13.12) sätter Torbjörn Kevin fingret på en smärtpunkt i landets ekonomi: fackets nya situation. Han skriver: ”Den svenska fackliga rörelsen LO gick redan på 1950-talet i spetsen för ett modellbygge där förtvinande företag och branscher via likalönsprincipen tilläts gå under – allt medan det allmänna satsade pengar på att de friställda kvalificerade sig för de mer krävande jobben i de framgångsrika företagen.”
Frågan gällde hur marknadsekonomi skall kombineras med rättvisa. Nu står vi där igen.
I december 1963 skrev jag i en ledare i tidskriften Mercator: ”Att höja arbetstagarnas inkomstnivå genom att ge dem möjligheter till mera produktiva insatser vore dessutom naturligare än att med solidarisk lönepolitik kräva lika inkomsthöjningar för alla, oberoende av olika produktiva industrigrenars olika möjligheter att stå pall för kostnadsökningarna”.
På dagens språk: lokala avtalsförhandlingar.
Den 28-åriga ledarskribenten fick genast på käften av Lars Dufholm i en insändare i HBL (inte Mercator). Det har tagit 52 år för utvecklingen att visa att redaktören hade rätt, den solidariska lönepolitiken har gradvis övergivits. Men, som Kevin skriver, det innebär stora risker att slå den sista spiken i likkistan.
Under de 30 gyllene aktiva år som min generation välsignades med kunde den solidariska lönepolitikens negativa effekter korrigeras med devalveringar vart tionde år. Excesserna i lönebildningen togs tillbaka med en kollektiv standardsänkning som följd av sänkta valutakurser och högre importpriser.
Nu när vi har EMU och euro är detta inte längre möjligt.
Teorin med att nya, högproduktiva företag skall överta arbetarna från de branscher som slås ut håller inte heller om de framgångsrika företagen befinner sig utomlands.
Det börjar stå klart att modellen med breda, kollektiva avtal håller på att raseras. Att bygga upp ett system som tillgodoser både marknadernas krav på flexibilitet och humana krav på rättvisa för dem som slås ut blir ett mognadsprov för politikerna och de fackliga organisationerna. De politiska följderna kan, som Kevin skriver, också vara oväntade.
Senare blev jag god vän med ”Fasse” Dufholm. Men hans kritik kanske hjälpte mig att bli anställd vid Södra Kajen 10, dock vid Finlands Industriförbund som inte då var den arbetsgivarorganisation som byggde de stabliserande, kollektiva trepartsavtalen.
Då hade jag redan tagit utgången till vänster – det fanns inga andra. Ändå hoppas jag att dagens fackliga ledare skulle besjälas av något av andan hos den tidens fackliga ledare, trots att deras avtal inte helt var i fas med ekonomisk teori.
Per-Erik Lönnfors
Helsingfors