Det behövs ett nytt offentligt utredningssystem

Samhälle Det kan ta lång tid att fatta snabba beslut. Det visar flera av reformförsöken under de senaste regeringarna. Politikens kunskapsunderlag ifrågasätts allt oftare, senast av tidigare kansler Kari Raivio i HBL (9.12). Också bristerna i lagberedningens kvalitet har blivit ett återkommande tema.

Det är naturligt att frågan hur politikens kunskapsunderlag kunde förbättras ställs på sin spets i ett mycket uppskruvat samhällsklimat. Samtidigt är det en evighetsfråga som inte har ett givet svar. I Finland har mycket av diskussionen under de senaste åren handlat om hur forskningen kunde knytas till samhällspolitiken. Bland annat har en del av de offentliga forskningsanslagen riktats till strategisk forskning på områden som anses vara särskilt viktiga ur samhällelig synpunkt.

Men om man vill förbättra kunskapsunderlaget för det politiska beslutsfattandet är problemet inte forskningens organisering eller brist på kunskap och information. Tvärtom är den befintliga kunskapen dramatiskt underutnyttjad ur beslutssynpunkt därför att den inte förädlas i rätt form.

Grundproblemet är att Finland inte har en mekanism som skulle vara en naturlig kontaktyta mellan politik och kunskapsutveckling under utdragna förändringsprocesser. Sedan det statliga kommittéväsendet kördes ner är det offentliga utredningssystemet splittrat. En stor del av de offentliga utredningarna görs som tjänstemannaarbete, i enmansutredningar och i mindre arbetsgrupper.

Många olika institutioner bidrar med viktiga utredningar och långtidsanalyser. Det gör, förutom universitet och högskolor, enheter som Institutet för hälsa och välfärd, Folkpensionsanstalten, Finlands kommunförbund, Finlands miljöcentral med flera. Ett mycket stort antal utvecklingsprogram, projekt och utvärderingar kompletterar utredningsfältet.

Mycket av det som olika instanser gör i utrednings- och forskningsväg har god kvalitet men koordineringen är svag och det är ont om samlade analyser. Systemet är kort sagt opraktiskt.

Om man vill göra kunskapen mera användbar kunde en liten paradoxal lösning vara att starta långtidsutredningar inom utvalda områden. ”Långtidsutredning” står i Sverige för en särskild typ av utredningar som har till uppgift att arbeta fram underlag för den ekonomiska politiken och bidra till samhällsdebatten. Sedan 1948 har ett tjugotal utredningar publicerats, den senaste i år. De bygger på en nära anknytning till forskningen, och gör bedömningar också av enskilda områden, senast bland annat bostadsmarknaden, utbildningssystemen och migrationen.

Långtidsutredningar i finländsk tappning skulle ha till uppgift att kontinuerligt bedöma handlingsalternativ och scenarier i ljuset av den kunskap som finns, inte primärt att starta nya forsknings- och utredningsprojekt. Samtidigt skulle de vara en kontaktyta mellan politik, förvaltning, forskning och arbetslivsexpertis. De skulle också vara ett viktigt strategiskt komplement till det råd för bedömning av lagstiftningen som inleder sin verksamhet vid statsrådets kansli nästa år.

Utredningarna borde ha långa mandat och arbeta nära riksdagen. Områden som just nu vore förtjänta av sådana satsningar är integrationspolitiken, välfärdens organisering efter förvaltningsreformerna samt den regionala utvecklingen. De här frågorna och många andra uppmärksammas visserligen i dagens strategiska forskning men det krävs andra mekanismer för att knyta resultaten till det politiska samtalet.

En del av de medel som nu går till strategisk forskning kunde i framtiden användas för att bygga upp ett nytt offentligt och framtidsinriktat utredningsväsende. Det skulle vara en nyttig födelsedagspresent till det hundraåriga Finland.

Stefan Sjöblom

Professor (kommunalförvaltning), Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet