Det finns fortfarande drömmar

Samhälle Paul Lillranks I dag-kolumn ”De hade en dröm” (HBL 27.11) väckte en del obehag. Jag hoppas att det inte var avsikten, men när Lillrank raljerar över dem som deltog i sommarens Vi har en dröm-evenemang får man lätt intrycket att han anser det naivt eller rent av fel att arbeta mot rasism. Vilket i förlängningen skulle betyda att rasism nu skulle vara ett legitimt eller rent av önskvärt förhållningssätt.

Det var just mot rasism som evenemangen riktade sig. Om riskdagsledamot Olli Immonen (Sannf), vars handlande utlöste kampanjerna, hade velat framstå som ”invandringskritisk” borde han inte ha poserat med en samling nynazister vid Eugen Schaumans grav. Även om han faktiskt var så naiv att han inte visste vem han var ute med gav det orsak att tro att bakom hans ”invandringskritik” låg något betydligt grymmare.

Detsamma gäller många andra som säger sig enbart vara ”invandringskritiska”. Friar man samtidigt mer eller mindre öppet till samhällets mörka krafter är man inte trovärdig. Man var det inte i somras, och man är det inte nu – oberoende av en förändrad invandringssituation.

Rasism kan aldrig bli rätt. Rasism bygger på ett felaktigt antagande om människors olika värde och olika mentala och själsliga egenskaper på basen av tillhörighet till en viss etnisk eller genetisk grupp. I sig illa nog, men i praktiken ännu värre, eftersom människor med rasistiska åsikter oftast upphöjer den egna gruppen till ”herrefolk” och ser ner på och avhumaniserar andra grupper. Både rasism och dess kollega nazism innehåller därför som praktiska ideologier väldigt mycket hat och våld.

Kan en dröm som kämpar mot sådana grymma ideologier någonsin vara fel? Tvärtom visar väl det ökade hatet och den ökade rasismen i dagens Finland (se till exempel HBL 30.11) att vi nu måste kämpa hårdare än någonsin!

Lillrank framställer det dessutom som om de nedskärningar som regeringen aviserat vore en följd av det ökade antalet asylsökande. Detta är en felaktig uppgift. Finlands statsskuld har byggts upp under lång tid och de nedskärningar som nu föreslås för att minska den har inget att göra med invandrare eller asylsökande. Att beskylla de asylsökande för dagens nedskärningar är därför en lögn som säkert används flitigt på många rasistiska och hatfyllda nätforum, men den passar inte för seriösa personer.

Om vi släpper in våra asylsökande i det finska samhället kan de tvärtom bli en stor ekonomisk resurs (vilket Lillrank också verkar medge). Majoriteten av de asylsökande är människor i arbetsför ålder, alla ivriga att få börja jobba och skapa sig en framtid här. Många av dem är dessutom välutbildade. Finland får alltså ”färdig” arbetskraft, som inte kostat i form av vare sig barnomsorg eller utbildning.

Även om de under sin första tid i landet kostar oss något är det lätt att räkna ut att det är betydligt mindre än vad till exempel jag själv vid min utexaminering hade kostat det finska samhället i form av barnomsorg, hälsovård, grundskola och studier. Det är bara upp till oss om vi vill se dessa människor som en resurs eller om vi väljer att kasta bort den möjligheten.

För egen del kan jag säga att jag fortfarande har en dröm – och en mardröm. I mardrömmen låter vi hatet växa ostört. Vi göder det med lögner och osanningar. Vi låter hatet föda våld och vi låter det växa tills det tar makten. Historien ger många exempel på vart det leder om vi låter hat och ideologier som bygger på hat segra. En sådan mardröm vill nog ingen av oss se besannad.

Men jag har också drömmen kvar. I min dröm kan min underbara dotter (adopterad från Sydafrika) och andra med invandrarbakgrund röra sig tryggt i vårt land, utan rädsla för vare sig verbala eller fysiska attacker. I min dröm hamnar hennes arbetsansökningar inte i skräpkorgen bara för att vi behöll hennes ursprungliga namn.

Ja, i min dröm bemöts vi alla som de unika individer vi är, oberoende av utseende och bakgrund. Den drömmen hoppas jag vi alla ska fortsätta att arbeta för!

Lotta Österberg-Englund

Malax

Svar Sommarens demonstration handlade om rasism också i den meningen att all saklig kritik mot invandring stämplades som rasism. Därmed ansågs debatten vara slutförd. Men den var inte det. Kvantitet har blivit kvalitet. När antalen och kostnaderna ökar inser allt fler att man inte behöver vara rasist för att kräva begränsning i asylrätten, inte heller för att förstå att universiteten får sina pengar från samma budget som invandringen. Visst vore det härligt om invandrarna fick arbete och kunde bidra med lite färg till det grådaskiga Finland. Men det kräver förändringar på arbetsmarknaden och i välfärdssystem i en storhetsordning som de med rasismkortet i näven inte vill se.

Paul Lillrank

I dag-kolumnist