Nyliberal syn på mediemarknaden ingen lösning

Samhälle Att i forcerad takt liberalisera och avreglera mediemarknaden i Finland hjälper varken våra tidningshus eller vårt allas Yle. Och ännu mindre oss vanliga mediekonsumenter och allra minst svenskspråkiga läsare, lyssnare och tittare.

När den av trafik- och kommunikationsminister Anne Berner tillsatta mediearbetsgruppen under ledning av tidigare Nokiabossen och nuvarande professor Antti Vanjoki nyligen överlämnade sin rapport, var Berner nöjd. Nöjd med att rapporten blev klar på bara fyra månader och i en intervju konstaterade hon självbelåtet att hon minsann är snabb i ord och handling. Men varken hon eller Vanjoki har större skäl att vara särskilt nöjda.

Redan rapportens namn ”Vinna eller försvinna – Pätevät pärjäävät” säger en hel del om Berners och arbetsgruppens endimensionella inställning till massmedia och medborgarnas rätt till en mångsidig, fristående, trovärdig och ifrågasättande granskande samhällsinformation. När Yle reduceras till en inköps- och distributionsorganisation både i etern och på nätet, när lagen om alkoholreklam och åldersgränserna för skadliga tv-program, filmer och dataspel luckras upp, när upphovsrätten försvagas och utbildningen av kritiskt granskande professionella journalister minskas handlar det om en regelrätt snabb nyliberalisering av hela mediemarknaden.

I rapporten ses massmedier och hela nätet med sociala och andra digitala medier så gott som enbart ur medieindustrins, de stora mediekoncernernas och massproduktionens synvinkel. Massmedia och dess innehåll är enbart en produkt, en massproducerad kommoditet bland alla andra. I rapporten saknas helt ett medborgarperspektiv, en förståelse och respekt för massmediernas unika dubbla karaktär. Att till exempel en dagstidning både är en fysisk produkt som ska sälja så bra som möjligt och samtidigt vara ett axplock, ett dagligt knippe med oerhörd viktig och central information och kunskap för en samhällsbärande ideologi kring sådant som social rättvisa, demokrati, jämställdhet och samhällsförståelse.

Att Yle till stora delar monteras ner, att ge friare tyglar åt reklam och annonser och mycket annat Vanjoki-arbetsgruppen föreslår hjälper inte våra tidningshus ur den djupa kris de just nu befinner sig i. Det som ändå lite kan hjälpa är att såsom rapporten föreslår, sänka mervärdesskatten för traditionella medier till samma nivå som för digitala medier, det vill säga från 24 till 10 procent. Men att HBL eller VBL får lite fler vin- och ölannonser än hittills eller att de får hjälp av en nationella gemensam digital nyhetsbyrå eller att de skulle vinna på att Yle till vissa delar monteras ner är knappast lösningen på tidningskrisen.

Även om Vanjoki på bara fyra månader skulle ha hittat de rätta svaren på alla de svåra frågor våra tidningsägares experter under de fem senaste åren inte har hittat bra svar på kompenserar det inte det stora grundfelet i bristen på ett medborgarperspektiv. De få gånger som till exempel ordet journalistik nämns handlar det om datajournalistik och om nätet överlag.

Vår allas (även till exempel olika minoriteters) rätt till en så objektiv, ifrågasättande och samhällsrelevant journalistik som möjligt i tider då allt kommersialiseras, ”outsourcas” och privatiseras, tas över huvud taget inte upp. Tvärtom. ”Mediemarknaden bör få fungera så fritt och teknikneutralt som möjligt. Mediepolitikens viktigaste roll är att säkerställa en rättvis konkurrensmiljö” heter det genast i inledningen. Om det blir även minister Berners och den nuvarande regeringens mediepolitiska linje i ett nötskal, är vi verkligen illa ute. Inte minst på finlandssvenskt håll.

Hoppas hela rapporten snabbt blir en sorts omvänd tidningsanka åtminstone i den finlandssvenska ankdammen. För en så här nyliberal, marknadsinriktad och avreglerad syn på massmediernas verksamhetsförutsättningar och roll för oss nyhetstörstande mediekonsumenter och informationsbehövande medborgare, sätter både svenska Yle och i förlängningen också våra övriga svenskspråkiga medier i gungningen.

Att värna om en minoritets rätt till samma samhällsservice som majoriteten, är alltid mer delikat, dyrare och svårare än vad nyliberala politiker tror. Vare sig det handlar om utbildning och hälsa eller kultur och kommunikation.

Ari Nykvist

Politices doktor, universitets-
lärare, medieforskare,

Statskunskap med masskommunikation, Åbo Akademi i Vasa