Statsbudgeten förverkligar politiska värderingar

Samhälle Hur är det möjligt att vi i dagens Finland viljelöst utan strid fortsätter godkänna en politik som går ut på att köra ner medborgarsamhällets strukturer. Det var under den första recessionen Esko Ahos regering lanserade mantrat att samhällsekonomin kunde räddas endast med stora nedskärningar i de offentliga utgifterna som möjliggjorde den politiska kursändring som gick ut på att nedmontera det nordiska välfärdssamhället. Det som Finlands medborgare med gemensamma krafter byggt upp.

Statsbudgeten gjordes sedan enligt devisen att helt enkelt inte budgetera medel för att täcka kostnaderna för vård, utbildning, universitet, järnvägs- och vägnät, inget av det som ett välfärdssamhälle bygger på. Det politiska valet var att gå in för en samhällspolitik som medvetet raserar strukturerna för ett gott medborgarsamhälle.

Ahos regering slutade öronmärka vårdandelar i statsandelarna till kommunerna. Som utbyte för att kommunerna så här fick ökad beslutanderätt över hur de använder sina pengar, och dessutom fick löfte om tillgången till de företagsskatter företagen betalade, kunde staten överföra finansieringen av medborgarnas social- och hälsovård på kommunerna.

Kommunerna blev alltså ett viktigt redskap för att förverkliga välfärdsnedskärningarna så att staten så litet som möjligt behövde använda sina skatteinkomster – löne- och pensionsinkomstskatterna, kapitalskatterna samt konsumtionsskatterna som utgör merparten av statens skatteinkomster – för välfärdstjänster.

Regeringen Vanhanen inledde statens effektivitetsprogram som gick ut på att banta ner statsförvaltningen genom budgetmakt och hänvisa till statsekonomin. Regeringen slopade presstödet som i stället blev partistöd, införde moms. också på tidningar och statsmonopolet Itella tilläts chockhöja priserna på utdelningen av tidningarna enligt eget gottfinnande. Eller kanske var tvungna till, statsmonopol med resultatansvar styrs ju också med budgetpengar.

Statsministern införde sedan regler för journalisterna om att regeringen skulle få fatta sina beslut i fred, inget skulle få läcka ut i pressen om vad som var i görningen. Det var också Vanhanen som berättade för pressen vilka frågor han går med på att svara på. Hur låter det här som exempel på västerländsk demokrati och pressfrihet?

Nu har vi då regeringen med Centerstatsministern Juha Sipilä. Omedelbart efter regeringsförhandlingarna steg Sipilä ut på arenan och förkunnade att stora nedskärningar i välfärdssamhället som skall drabba arbetslösa, pensionärer, åldringar, människor som är i behov socialvården för sin inkomst och utbildningen är nödvändiga.

Ett samhällsfördrag med tvångslagar som gick ut på kraftiga försämringar för speciellt de offentligt anställda skulle genast verkställas. Om inte facken gick med på detta hotade Sipilä med repressalier som skulle drabba den finska medborgaren hårt. Att ännu större nedskärningar i välfärdssamhället skulle göras i så fall. Är detta ett värdigt förfarande av vår statsminister?

Samhällsfördrag kallades nu den destruktiva maktkamp med fackföreningarna som Aho inledde och Matti Vanhanen lyfte upp då han tänkte till i skidspåret och Sipilä fortsätter. Resultatet har varje gång varit att facket tagit till storsläggan med omfattande strejker som lamslagit samhället som följd. Hur mycket har dessa maktkamper med facket, som centerstatsministrar gång på gång inleder, kostat och tillåts fortsätta kosta samhället? Vad är syftet med att gång på gång sätta samhällsordningen och ekonomin i gungning?

Eftersom vår statsförvaltning, ministerier och till och med Helsingfors universitet är redo att mot bättre vetande genomföra de nedskärningar som dikterats för dem vill jag sätta min tillit till att tredje sektorn tar upp striden för ett medborgarsamhälle som har som mål att bibehålla det nordiska välfärdssamhället och nordiska människovärderingar.

Ingalill Tuomolin

Borgå