Ingen har råd med halvhjärtade insatser mot sexualbrott

Våldtäkt I HBL, VN och ÖN (1.12) kan man läsa Päivi Nerg uttala sig om våldtäkter. Berg, som är kanslichef vid Inrikesministeriet, säger bland annat att hon hoppas att folk tänker efter var de rör sig och under vilken tid på dygnet och tycker att man ska överväga om det är nödvändigt att på efternatten gå genom mörka passager. Hon menar att detta inte är att skuldbelägga offren.

Att insinuera att man kan hindra våldtäkt genom att vara försiktig och akta sig är att skuldbelägga offren. Om man inte vill skuldbelägga offren ska man placera ansvaret där det hör hemma, nämligen hos gärningspersonen. Vad Nerg gör är att överföra ansvaret för framtida utsatthet på en hel folkgrupp, det vill säga kvinnor.

Är det verkligen Inrikesministeriets syn på jämlikhet, demokrati och förebyggande att halva befolkningens frihet att vistas i offentliga utrymmen ska begränsas? Om sådana begränsningar uppfattas som försvarbara varför är det då den potentiella offergruppen som ska begränsas och inte de potentiella gärningspersonerna, det vill säga männen? Vems mänskliga rättigheter, trygghet, delaktighet och rörelsefrihet och rätt till att använda det offentliga rummet är det Inrikesministeriet värnar om?

Offerundersökningar i hela världen, inklusive Finland, visar att den största risken för sexuellt våld förekommer i nära relationer eller mellan bekanta, den övervägande största delen av det sexuella våldet sker i hemmiljö, inte i den offentliga miljön. Den största skadan av brott är rädsla, för den drabbar mångfalt fler än själva brottet. Att förebygga rädsla är en viktig del av brottsförebyggandet. Att skapa och bidra till ökad rädsla är allvarligt, särskilt då det är ogrundat.

Finland har i Nordeuropeiska mått utmärkt sig genom att på ett synnerligen lamt sätt, med låga ambitioner och pinsamt ringa ekonomiska resurser förebygga sexualbrott. Men om inte ens Inrikesministeriets kanslichef besitter forskningsbaserad kunskap om sexualbrott är det inte att undra på.

Finland har ett flertal experter på sexuellt våld och organisationer som med stor kunskap i frågan jobbar förebyggande, om än i liten skala. Jag rekommenderar att Inrikesministeriet och polisen förlitar sig på sakkunniga när det gäller förebyggandet, om målsättningen verkligen är att nå resultat och inte bara rådda lite halvhjärtat med en fråga som handlar om demokrati, delaktighet, jämlikhet och folkhälsa. I dessa spartider har skattebetalarna och offren inte råd med sådan strunt.

Maria Normann

Kriminolog, Helsingfors