Idel teknik, ingen juridik

Nato Intervjun med mig (HBL 22.11) berörde i huvudsak Finlands Natorelationer inom ramen av landets grundlag. Ett par dagar senare blev några av mina utlåtanden starkt kritiserade av förre försvarsministern Carl Haglund i denna tidning. Några kommentarer och kompletteringar är därför påkallade.
Finlands Natorelationer är för närvarande mest inställda på det så kallade Partnership for Peace-fördraget (PfP – partnerskap för fred) till vilket Finland anslöt sig 1991. Det gällde ett ramfördrag varigenom Natos medlemsstater och fredspartnerstater förpliktade sig att i sina inbördes relationer efterfölja fördraget som slutits 1951 mellan Natos medlemsstater (så kallade Nato-sofa). Fördraget Partnerskap för fred reglerar den rättsliga ställningen för individuella soldater som tillhör främmande militära trupper sända av en medlemsstat eller fredspartner. Men bara det. Inte ett ord om den rättsliga ställningen för militära trupper från ett annat PfP-land.
Sedan har vi Memorandum of Understanding (MoU), en internationell akt angående PfP-fördragets verkställighet, det vill säga främmande PfP-truppers verksamhet här i Finland och härifrån. Det gäller så kallade värdlandsstöd, det vill säga åtgärder vilka verkställs – om så separat avtalas – i normala förhållanden eller anknutna till olika katastrofer, störningar eller kontroll av säkerhetshot.
Utom vanliga militära övningar tecknades i Memorandum: ”process som leder till strider, medräknade attack, rörelser, underhåll och manövrer påkallade att uppnå målsättningarna av en kamp eller ett fälttåg”. Allting bara övningar? Och Natotrupper skulle även på ett värdlandsområde vara underordnade Natokommendörer. Faktiskt något nytt jämfört med PfP-fördraget. Men vad som fattades var med vilket tillstånd Natotrupper skulle inträda i Finland.
Dåvarande försvarsminister Haglund (SFP) lät Memorandum-akten gå genom flera händer inom regeringen, även till presidenten. Efter dessa ronder yttrades regeringens ståndpunkt. Möjligen var man inte informerad om att den här akten eller en sådan inom den så kallade västliga juridiska världen hade räknats som ett internationellt fördrag. Men inte i Finland. Regeringens ståndpunkt om akten var: idel teknik, ingen juridik.
Och vad skall följa nu? Vilka är framtidens alternativ?
Strävar högerpartierna (Saml, SFP) till att ett lagförslag i MoU-andan skulle godkännas i riksdagen (som PfP) i vanlig lagstiftningsordning? Alternativet är att grundlagens bokstav redan nu skulle ändras att reglera med allmänna stadganden på vilka villkor Finland kan till sitt område ta beväpnade utländska trupper, helst så att Finlands president skulle bli överbefälhavare för dem.
Antero Jyränki
Professor (emeritus)
Helsingfors