Följderna kan vara makabra

Yttrandefrihet Yttrandefriheten innebär att individen har rätt till sina egna tankar och vidare rätt att uttrycka dem. Det här är en oundviklig intrapsykisk rättighet. Innehållet i ett yttrande är interpersonellt om en annan bryr sig om att ta del av det. Sammanfattning redan här: yttrandefrihet är en intrapsykisk rättighet, innehållet relaterar interpersonellt. Gränsen är kategorisk och klar.
I en interpersonell situation är mottagarens reaktion på det kommunicerade budskapet givetvis intrapsykisk. Ogillar han det interpersonella budskapet, förstår han att det är han som ogillar det. Ingen annan bär ansvaret för vad han tycker, ingen annan är skyldig. Är gränsen mellan det intrapsykiska och interpersonella raderad, uppfattar mottagaren den interpersonella relationen som sin intrapsykiska affär – en situation han får arrangera enligt egna behov. Då blir budskapsförmedlarens öde en intern angelägenhet för mottagaren. Om gränsen mellan en själv och andra är otydlig är det innehållet i stället för rättigheten som avgör. Följderna kan vara makabra.
Journalisten Flemming Rose menar att fria samhällen ser en klar skillnad mellan ord och handling. Kolumnisten Anu Koivunen (HBL 30.10) tycker att den här distinktionen är fel, eller åtminstone att hans resonemang kring indelningen är ytterst bristfälligt. Ändå förklarar hon inte på vilket sätt. I stället använder hon några svenska chefredaktörers tyckanden om ordet och kontexten som ett auktoritetsargument. Hon borde då kunna hitta kontexten där skillnaden mellan rättighet och innehåll är raderad, liksom den mellan symbol och det symboliserade. Om man inser att inga enkla samband finns är det märkligt att man går så långt i sina förenklingar att man sätter ett likhetstecken mellan ord och handling.
Gränsen för yttrandefrihet går där mottagaren måste ta ställning till sin säkerhet och ekonomi. Hot mot liv och hälsa, samt ryktesspridning om företag och aktiekurser, kan därför få rättsliga följder. Enkla utrop som hävdar att man inte måste säga allt eller att man får sparka uppåt, men inte neråt, är irrelevanta i en debatt om yttrandefriheten. Man kan ju i detta fall hävda att den som vill ha makt över andras rättigheter alltid placerar sig ovanför.
Ove Stenmark
Karleby

Svar Min tolkning av ord som handling baserar sig på talaktsteori (speech act theory), i synnerhet J.L. Austins skrifter om språkets performativitet. Jag är utbildad i humaniora och följer den lingvistiska vändningens centrala idéer. De teoretiska rötterna var emellertid omöjliga att få in i kolumnen där jag valde att lyfta fram det aktuella medielandskap där Flemming Roses kategoriska distinktion problematiseras och ifrågasätts.
Anu Koivunen
I dag-kolumnist