Klassisk krapula

Finlandismer När Fredrik Sonck grupperar finlandismerna (HBL 18.10) hänför han krapula till de finska lånorden, en vanlig missuppfattning. Ordets ursprung torde vara den här:
Också de gamla grekerna kunde drabbas av huvudvärk efter ett rus, och de kallade sin baksmälla kraipale; ordet är besläktat med vårt kranium. I romarnas mun blev det crapula, och i den formen vandrade det in i svenskan, sannolikt redan under medeltiden. Det förblev dock ett ord för studenter och akademiska kretsar, och under 1800-talet försvann det ur sverigesvenskan, ungefär samtidigt som det lånades in i finskan. Hos oss har sederna sett till att det aldrig har fallit i glömska, utan blommar vidare på båda nationalspråken.
Av senare datum (1920-talet?) är familjära former som krabbis och krapyl, och ännu senare fick vi behov för nybildningen moralisk krabbis = morkis. Det fick bli namnet på en revy som jag skrev för Lilla Teatern 1986, i den stora ruelsens tid. Då fick jag anledning att forska i etymologin.
Visst är de härliga, våra finlandismer. Bra att HBL uppmärksammar dem.
Bengt Ahlfors
Helsingfors