Invandra på svenska!

Språk Det känns på något sätt snopet när man i medierna betonar vikten av att invandraren eller flyktingen lär sig landets språk för att sedan som en självklarhet nämna bara finskan. Svenskan finns liksom inte – mitt modersmål och min kultur är inte värda att nämnas. Så borde det inte vara. Allt kan inte ses ur den finska majoritetens synvinkel.
I Raseborg har ett par hundra invandrare förlagts till Mjölbolsta och i Antby. All respekt för dem som försöker organisera upp tillvaron på plats, deras uppgift är inte lätt. Det gäller värme, mat och vila. Men språket blir aktuellt förr eller senare. Och det är inte oproblematiskt.
I Helsingfors utgår man helt väntat från att finskan är det enda naturliga valet. Förra året i fallet Alexandr har man till och med förvägrat en invandrare kurser i svenska. På Åland blir det svenska, och sannolikt också i de svenska kommunerna (tvåspråkiga) i Österbotten. Åboland tar finska liksom den nyländska landsbygden – utan dess vidare diskussion.
Men när invandrare får ett nytt språk är det egentligen de kommande barnens språk och identitet som väljs. I vilket dagis, i vilken skola, ska de gå. Deras till exempel arabiska identitet blir sekundär. De inflyttade föräldrarna får ett kontaktspråk, deras barn får en livsuppfattning!
Jag har själv alltid uppfattat svenskan som en gudagåva. Den ger en inte bara fästpunkter i kust och skärgård utan öppnar också upp mot Norden och Nordeuropa, ja hela världen genom närheten till engelskan. Är det en möjlighet man vill förmena invandrarna?
Svenskan är ändå ett viktigt alternativ, i många fall det bästa för en invandrare, alltid det bästa för finlandssvenskarna. Säger jag som svensk och flerspråkig. Fast om jag var tvåspråkig skulle jag kanske inte anse svenskan så viktig i detta sammanhang ...
Leif Höckerstedt
Språkvetare, Ekenäs