Vem gagnas?

Utbildning Artikeln om de högutbildade parkeringsvakterna (HBL 14.9) aktualiserade hos mig frågan varför humaniora eller statsvetenskap? Vilken nytta har vi av utbildningar som skenbarligen inte leder någon vart eller för mot något handgripligt yrke? Vi är fortfarande rätt låsta i tankegångar som ”aj ja, historia, så det blir lärare av dig?” Och intet ont i att ha ett konkret mål, men universitetet har aldrig bara varit en högre yrkesskola trots att man försökt göra det till det i olika omgångar. Förhoppningsvis blir det heller aldrig det.
Cui bono (till vems gagn) alltså med humaniora eller statsvetenskap? Vem gagnas då av dessa studier? Det kan man kanske inte veta när man börjar, i värsta fall klarnar det aldrig, men ur en samhällelig synvinkel måste vi ha en skara människor som söker, grubblar och förvärvar sig insikter genom en ganska självstyrd process som skenbarligen är utan mål. Ifall dessa sökande inte finns mister vi på ett kollektivt plan en avsevärd del av kapaciteten till självreflektion som mänskliga samhällen. Det om något har vi inte råd med i dessa tider.
Eliel Kilpelä
Helsingfors