Social rättvisa eller upprustning?

Nato Natokampanjen är i full gång. Man hänvisar till att det i Sverige lutar mot ett medlemskap. Och våra egna politiker fungerar som effektiva pådrivare. I sitt tal till ambassadörerna i Helsingfors i augusti hänvisade president Sauli Niinistö till J.W. Snellman och påpekade att Snellman knappast förespråkade en ”isolationistisk hållning såsom neutralitet”. Niinistö nämnde ökat försvarssamarbete med Sverige, Natosamarbete och dialog med Ryssland som de främsta verktygen för ett bättre försvar.
Utrikesminister Timo Soini framhävde vid samma tillfälle: ”Att stärka det transatlantiska förhållandet och det omfattande samarbetet är viktigt för både EU och Finland ... Även om Finland inte är Natomedlem spelar USA en nyckelroll för europeisk säkerhet och stabilitet även vad beträffar Finland.”
Budskapet till Ryssland är klart. Finlands inriktning är USA och Nato. Sedan vill man försöka lugna Ryssland med att idka lite samarbete, såsom att till exempel införskaffa Rosatoms kärnkraftverk till Pyhäjoki.
Iltalehti (2.9) publicerade ett hemligstämplat dokument med 57 punkter som visar vad ökat Natosamarbete innebär. Ingen trevlig läsning. Dessutom beslöt president Niinistö och det utrikespolitiska ministerutskottet den 22 augusti, utan behandling i riksdagen, att underteckna värdlandsavtalet med Nato. På Natos hemsida kan man läsa att detta bland annat ger Nato möjlighet att ha trupper på finskt territorium. I avtalet finns ingen reservation beträffande kärnvapen på finsk mark. Natodeklarationen 2012: ”Kärnvapen är en central komponent i Natos sammanlagda förmåga för avskräckning och försvar”.
Och vad kostar det här livsfarliga äventyret i en tid då regeringens nedskärningar hotar att rasera den sociala rättvisan? Finlands militärutgifter rör sig kring 2,9 miljarder per år, det vill säga ungefär 1,3 procent av BNP. Nato eftersträvar 2 procent.
I samband med den omstridda utnämningen av kanslichef för Försvarsministeriet framhävde försvarsminister Jussi Niinistö att Jukka Juusti har de bästa förutsättningarna att klara av ”de kommande historiskt stora materialanskaffningarna”. Han nämnde bland annat de miljardanskaffningar som gäller till exempel flygvapnet och marinen.
I Sverige må stämningarna ha förändrats men där pågår även en synnerligen kritisk debatt på hög nivå. Bland annat publicerades i fjol en antologi ”Bevara alliansfriheten – nej till Natomedlemskap!
Diplomaten Hans Blix är övertygad om att ifall en väpnad konflikt utbryter mellan Ryssland och väststater så kommer Sverige att bli indraget. Han påpekar att om Sverige och Finland går med i Nato blir Östersjön ett innanhav i Natoområdet vilket innebär en förstärkt militär närvaro i området.
Överste Lennart Uller varnar för att en fortsatt expansion av Nato i ryskt närområde kan bidra till ytterligare spänningar i Östersjöområdet.
Förre Moskva-ambassadören Sven Hirdman anser att ”det råder ju ingen tvekan om att ett svenskt och ett finskt medlemskap i Nato skulle vara riktat mot Ryssland”. Vid en Natokritisk konferens i Helsingfors nyligen målade Hirdman synnerligen förtjänstfullt upp ett helt annat scenario för det som nu pågår, nämligen att Östersjö-området håller på att förvandlas från ett lågspännings- till ett högspänningsområde. Scenariot omfattade nio punkter för en alternativ lösning. Alla punkter visade på ökat samarbete med Ryssland, inte uteslutning och militär eskalation.
Nato har under sommaren haft kring tio militärövningar i Rysslands närområde.
Rysslands sitter inte med händerna i kors hur länge som helst. Finland utgör en betydande del av EU:s yttersta gräns mot Ryssland. Våra politiker leker med extremt explosivt material och måste stoppas. Frankrike trädde ut ur Nato 1966. Att träda ut ur olika delavtal torde vara betydligt lättare.
Lea Launokari
Kvinnor för Fred, Kyrkslätt