Stat och kyrka kunde skiljas åt

Statskyrkan Eftersom jag är ateist spelar det för mig just ingen roll vem som får predika i en kyrka eller i ett församlingshus. Det angår inte mig eftersom jag är utskriven sedan ett par decennier innan förra årtusendets slut. Och i princip har jag inte värst stor rätt att lägga mig i dylika interna angelägenheter.

År 2017 har det gått femhundra år sedan reformationens första spikar och hundra år sedan det självständiga Finlands startskott. Ett av många logiska och symboliska sätt att fira jubileumsåren kunde vara att skilja stat och kyrka åt. Så länge vi har en statskyrka ter det sig allt svårare att förstå och godkänna arbetstrakasserier och könsdiskriminering.

Å ena sidan är statskyrkan en arbetsgivare och borde som sådan vara i samklang med samhället i övrigt. Å andra sidan är statskyrkan en organisation upphängd på en viss bestämd ideologi: har en bibel som rättesnöre, inte bara lagboken.

I den bästa av situationer skulle kyrkan skiljas från staten och dessutom falla sönder i mindre beståndsdelar. Eftersom den evangelisk-lutherska tron inte bara är en ideologi utan minst två, skulle det finnas fog för olika läger – liksom det en gång uppstod fraktioner för majoritets- och minoritetskommunister.

Med tanke på att såväl motståndare till som bejakare av kvinnopräster verkligen tror på sina respektive ”versioner” av den heliga skriften är det ju helt befängt – och rena rama slöseriet – att bägge falanger är varandras pantfångar. Om kyrka skulle skiljas från stat och meningsmotståndare dessutom gick skilda vägar kunde de efterleva sina regler precis som vilka ”privata” föreningar som helst och värdera människor jämte deras livsuppgifter och arbetsinsatser på basen av kön bäst de vill.

I nuvarande situation tycker jag det inte finns rum – och statskyrkans biskopar och makthavare kunde upphöra med att fega ut och spela dubbla roller – för att vädja till det egna personliga samvetet i kvinnoprästfrågan. Nu är inte tid och läge att vända den andra kinden till.

Lika litet som jag i egenskap av bibliotekarie kan vägra att betjäna kunder i vissa frågor och låta bli att ta fram den och den boken ur den och den klassen, har en präst inom statskyrkan rätt att ställa sig negativ till kvinnliga kolleger och bomma till predikstolen med någon form av religiöst ”kyskhetsbälte”.

Lyder man under ett personligt samvete som förbjuder en att verka jämsides med kolleger av andra kön skall man naturligtvis inte söka anställning i statskyrkan, inte ens som vikarie, utan välja alternativa vägar med likasinnade. Det är att följa sitt samvete och samtidigt visa förståelse för den majoritet som tror lika på vissa punkter och annorlunda på vissa. Liksom en sak att vägra döda på grund av samvetsfrågor och en annan att vilja döda på grund av samvetsfrågor.

I vilket fall som helst borde inblandade parter låta varandra gå, inte tvinga andra att leva och verka i strid med egna respektive samveten i kvinnoprästfrågan. För guds skull, grunda era egna sandlådor och gräv ner er i dem enligt bästa förmåga.
Gunnar Högnäs
Åbo