Ord kan i värsta fall döda

Samhälle Med tanke på att vi som finlandssvenskar själva tillhör en både kulturellt och språkligt avvikande minoritet, som dessutom aktivt arbetar för att inte assimileras i majoritetsbefolkningen, förefaller mig såväl Joakim Förars som Hans Rosings insändare (HBL 29.8) som åtminstone delvis förenklade eller felaktiga.
Även om Finland i nuläge är mera likriktat än många andra länder finns här redan nu olika kulturer, och det har det säkert också alltid funnits. Människorna här har dessutom alltid påverkats av olika kulturella influenser utifrån, så att sålla fram något som skulle stå för ”äkta finländsk kultur” är så gott som omöjligt. Allt från kristendom (som i sig innehåller en stor variation av kulturella särarter) till vår förkärlek till kaffe är saker vi fått från andra kulturer. Och som Rosing påpekar är detta kulturella utbyte i dag större än någonsin.
När det gäller assimilering kan man konstatera att ett visst mått av assimilering naturligtvis alltid sker – barn går i samma skola, vi deltar i samma arbetsliv, samma lagar gäller oss alla. Men när det gäller det övriga har jag svårt att tänka mig att man inte skulle önska var och en att få behålla sin kulturella särart. Som sagt, vi finlandssvenskar vill bevara våra kulturella särdrag, och det man önskar för egen del bör man också unna andra!
Mina sociologikurser vid Svenska social- och kommunalhögskolan ligger för långt tillbaka för att jag ska kunna säga om det faktiskt finns statistiskt stöd för Förars argument om att assimilation ur ett konfliktperspektiv är bättre än att man bevarar sin kulturella särart, men det är åtminstone lätt att hitta tydliga undantag. Nazitysklands judeförföljelser drabbade till exempel assimilerade judar lika hårt som de judar som aktivt behållit sin särart och rasdiskrimineringen i USA drabbade (och drabbar) den svarta befolkningen oberoende av att de kulturellt är assimilerade med majoritetsbefolkningen.
Listan kan säkert göras mycket längre. Det som i stället torde vara den gemensamma nämnaren för både dessa grymheter och en lång rad andra liknande är att de föregicks och upprätthölls av en omfattande propaganda, där man ifrågasatte och svartmålade en grupp människor och uppmuntrade till hat.
Hatiska gärningar föregås alltså ofta av hatiskt prat. Debatten som väckts av riksdagsledamoten Olli Immonens uttalande är därför synnerligen relevant. Detta oberoende av om Immonen själv faktiskt bara var naiv och inte kände till nazistsympatierna hos de människor han poserade med framför den föga ”äktfinske” Eugen Schaumans grav, eller om det var ett medvetet val. Att ord är farliga är välkänt, redan i Bibeln liknas tungan vid en liten eld som ”kan sätta en hel skog i brand”. I dag gäller detta också i överförd bemärkelse på det skrivna ordet.
Det som är det viktiga här är alltså hur vi talar om människor tillhörande andra kulturer, hur vi talar om vår medmänniska, vår nästa. Vi kan låna ett råd från en person som tidigare hade stort inflytande på ”finsk” kultur (även om både han och den religion han representerade förstås egentligen är utländska): Martin Luther skriver i sin lilla katekes att vi ska tänka och tala väl om vår nästa och tyda allt till det bästa. Ett sådant uttryck för ”finsk” kultur är väl värt att ta till sig.
Ord kan i värsta fall döda, låt oss därför använda dem varsamt och med gott förstånd!
Lotta Österberg-Englund
Malax