Vf:s arbete gynnar också svenska intressen

Vänstern Eftersom Mikael Sjövall i sina debattinlägg om vänstern och svenskan ihärdar med att använda brottstycken av min långa webbledare (nytid.fi 4.9) som får det att se ut som om jag håller med honom i frågan, anser jag att det är på sin plats med ett förtydligande.

Sjövalls ursprungliga tes (HBL 1.9) var att Vänsterförbundet (och vänsterrörelsen i stort) övergett de svenska väljarna och bidragit till att finlandssvenskar inom arbetarklassen bytt språk till finska. Denna tes bygger han på två huvudsakliga argument. Det första är att Vänsterförbundets tvåspråkiga ledamöter i det dagliga politiska arbetet främst använder finska, vilket i förlängningen skulle betyda att man inte kan kämpa för svenska frågor på finska, vilket är en besynnerlig logik som åtminstone jag inte kan skriva under.

Det andra argumentet (som jag tolkar det) är att man automatiskt skulle motverka svenskspråkiga intressen om man inte kritiklöst köpte den taxellska paradoxen om att tvåspråkighet kräver enspråkigt svenska lösningar. Inte heller detta köper jag.

Jag håller med Vänsterförbundets partistyrelsemedlem Joonas Leppänen (HBL 12.9) om att partiet fört en politik som stöder svenska intressen bättre än många andra riksdagspartier. Till exempel har Vänsterförbundet nästan mangrant röstat för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan då frågan varit uppe i riksdagen. Det ter sig även logiskt att Vänsterförbundets arbete för en stark offentlig sektor också gynnar svenska intressen. Sedan kan man naturligtvis vara av olika åsikt om hur partiet i praktiken omsatt denna politik.

Leppänen har rätt i att den svenska verksamheten inom Vänsterförbundet vuxit om man ser till antalet synliga svensk- och tvåspråkiga politiker och aktivister. På ett administrativt plan har den svenskspråkiga verksamheten dock inte vuxit under de senaste decennierna. Ännu i början av 1990-talet hade Vänsterförbundet en heltidsanställd svensk sekreterare, som sedermera slogs ihop med en informatörstjänst för att 1999 helt avskaffas. Den svenska landsstyrelsens resurser har visserligen inte minskat under de senaste åren, men dess resurser är inte heller speciellt stora. Om man vill vända på det: ser man på antalet synliga svenskspråkiga politiker inom Vänsterförbundet kunde man argumentera för att partiet gjort ett enastående jobb med att nå ut till svenskspråkiga aktiva trots minimala resurser och minskade satsningar på den svenskspråkiga verksamheten, ur ett längre perspektiv.

Vad gäller Vänsterförbundets indragna stöd till Ny Tid var partiet naturligtvis i sin fulla rätt att dra in det, speciellt då tidskriftens officiella band till Vänsterförbundet skars av redan 1990. Partiets stöd har dock setts som ett ideologiskt stöd till den enda tidskriften som på svenska kontinuerligt analyserar samtiden ur ett vänsterperspektiv. Även om Ny Tid inte varit en partitidning på många år, har konsensusen varit att Vänsterförbundet även gynnas av att det finns en tidskrift som strävar efter att upprätthålla en vital finlandssvensk vänsterdebatt. Det hade kanske funnits andra alternativ än att dra in hela stödet till tidskriften för att fortsättningsvis stöda en finlandssvensk vänsterpress, men det är sedan en annan diskussion.

Janne Wass

Chefredaktör, Ny Tid