Verksamheten har vuxit betydligt

Vänsterförbundet I sin I dag kolumn (HBL 1.9) lyfter Mikael Sjövall fram det han kallar ”vänsterns kameleontfilosofi”. Han fortsätter i sitt svar till Bent Barner-Rasmussen (HBL 8.9) med att påpeka att Vänsterförbundets svenska verksamhet inte haft speciellt hög prioritet. Jag är inte helt säker vad Sjövall vill debattera, men jag försöker kort ge några svar i hopp om att föra en diskussion.
Om Sjövall med vänsterns kameleontfilosofi avser det att det svenska språket inte styr all vår verksamhet har han rätt. Det som styr verksamheten i Vänsterförbundet är vår uppfattning om värden såsom demokrati, rättvisa, jämställdhet och självbestämmanderätt. Det är i dessa värderingar som Vänsterförbundets stöd för svenskan har sin grund i.
Som ett konkret exempel kunde man ta det att partiet konsekvent strävar efter att vi i fortsättningen ska ha välfungerande offentliga tjänster som ligger under demokratisk kontroll. Ur denna synvinkel garanteras svenskans offentliga stöd genom att garantera välfungerande tjänster överlag. Skulle de svenska tjänsterna produceras privat finns det inget som på sikt garanterar ett starkt offentligt stöd för svenskan. Således finns det en stark koppling mellan det svenska språket, offentliga tjänster och Vänsterförbundets grundläggande värderingar. Förhoppningsvis klargör detta enskilda exempel om hur svenskan får sin konsekvent starka ställning i partiets politik.
För övrigt har den svenskspråkiga verksamheten inom partiet vuxit betydligt under den senaste tiden. Verksamhet leds av partiets landsstyrelse vars stöd man inte har skurit ner på under de sista åren. Att vi valde att skära ner på presstödet till Ny Tids berodde på att vi efter valförlusten prioriterade personalen före andra nedskärningar. Således stämmer det inte heller att vi inte skulle prioritera den svenska verksamheten inom partiet.
Överlag tackar jag Sjövall för att han oroar sig för vår svenskspråkiga verksamhet, men vi kan nog sköta den själv i fortsättningen också. Ett exempel på att det inte gått helt snett är att den svenskspråkiga andelen av fullmäktigegruppen i Helsingfors har vuxit kraftigt och börjar till sin storlek att närma sig SFP:s.
Joonas Leppänen
Partistyrelsemedlem, Vänsterförbundet
Vice ordförande. Vf:s svenskspråkiga landsstyrelse

Svar Min I dag-kolumn (HBL 1.9) lyfte fram det faktum att antalet svenskspråkiga i Helsingfors har minskat med 27 procent de senaste 30 åren. Det är en demografisk katastrof för en sårbar minoritet. Konstigt nog verkar den finlandssvenska vänstern inte anse att detta är något större problem.
Vänsterförbundet satsar i stället krut på att nedmontera svenska strukturer. Partiet har lagt ned sin svenska informationsverksamhet och riksdagsledamot Li Andersson kallar den svenska kulturautonomin för isolationism. Fullmäktigeledamot Dan Koivulaakso appellerar till svenskspråkiga väljare genom att framhäva sin tvåspråkiga identitet i massmedierna, men i Helsingfors stadsfullmäktige och på sin egen sajt kör han ett enspråkigt finskt race.
Likaså yttrar sig fullmäktigeledamöterna Veronika Honkasalo och Silvia Modig ytterst sällan på svenska i stadsfullmäktige. Med exemplets makt förpassas svenskan till den oönskade marginalen. I Helsingfors social- och hälsovårdsnämnd motarbetar Vänsterförbundet servicesedlar och upphandlingar av svensk service från privata serviceproducenter som kan garantera tjänster på svenska. De privata tjänsterna upphandlas av staden och regleras av språklagen och de spelregler som politikerna definierar.
Den svenska landsstyrelse, som Joonas Leppänen hänvisar till, verkar inte heller ha det så hävt. Jag citerar Janne Wass ledare i Ny Tid (4.9): ”Landsstyrelsens budget har varit ytterst begränsad och dess arbete har ofta gått obemärkt förbi. Landsstyrelsens låga status understryks av att ingen av Vänsterförbundets fem mest synliga svenskspråkiga politiker – Lapintie, Anderssson, Veronika Honkasalo, Dan Koivulaakso eller Silvia Modig – sitter med i den år 2015.”
Mikael Sjövall
I dag-kolumnist