Varför så negativ?

Östersjön I HBL (31.8) ondgör sig professor Alf Norkko över några nyligen presenterade metoder att lösa problemet med den interna belastningen av fosfor i Östersjöns djupvatten. I artikeln anser Norkko det vara både oetisk och ansvarslöst att föreslå enkla lösningar till ett komplext problem. Som aktiva i finansieringen av miljöprojekt, där man explicit försöker finna de billigaste och kostnadseffektivaste lösningarna på miljöproblem, är vi synnerligen förvånade över denna inställning. Är detta verkligen en representativ åsikt inom den nordiska forskarkåren att det är oetiskt och ansvarslöst att lösa komplexa problem med minsta möjliga kostnad? Är det en ansvarsfull hållning att motarbeta lösningar som för samhällets del är så kostnadseffektiva som möjligt?
Det är ett faktum att ytterligare reduktion av landbaserade fosforutsläpp är extremt kostsam i Norden. Orsaken till detta är att man redan tillgripit de mest avancerade metoderna för att reducera fosfor. De diffusa utsläppen är även de mycket kostsamma per ton reducerad fosfor. Detta skall inte förstås såsom Norkko & Co gärna gör, nämligen att man skulle sluta göra något åt landbaserade utsläpp. Redan befintlig lagstiftning gör detta omöjligt. Fosforreduktionerna som ytterligare krävs av Finland och Sverige för att uppfylla kraven inom Helcoms Baltic Sea Action Plan ligger under totalt tusen ton per år. Kostnaden per ton reducerad fosfor ligger i storleksordningen 2-4 miljoner euro per ton, det vill säga 2-4 miljarder euro för 1 000 ton per år. Denna kostnad inbegriper även diffusa utsläpp.
Motsvarande investeringskostnad för att återställa Bornholmdjupets syrenivå är kring 13 miljoner euro per år enligt vårt sätt att räkna. Därtill kommer driften, som vi uppskattar till lika mycket. Vad får man för pengarna?
Utvecklarna av tekniken informerar att man skulle binda cirka 5 000 ton fosfor per år. Enhetskostnaden skulle då bli 5 200 euro per ton bunden fosfor. Denna mängd fosfor kan återtas och återföras till mark i stället på att bryta jungfrulig apatit från gruvor med ofta dålig miljöteknik.
Frågan som inställer sig är varför nya lösningar på ett gammalt problem mottas med då stor negativitet? Är det inte ett led i forskningen att ständigt söka nya vägar och linjer i stället för att envist hålla fast vid föråldrade sanningar?
Karl-Johan Lehtinen
Filosofie doktor, miljöanalytiker

Anja Nystén
Diplomingenjör, miljöanalytiker
Aktiva i miljöfinansbranschen och inom Baltic Sea Action Plan