Ingen har kurage att säga nej till Natos inviter

Allianser De ekonomiska frågorna har dominerat de tre musketörernas (Juha Sipilä, Alexander Stubb och Timo Soini) förhandlingar om det kommande regeringsprogrammet. Men även en formulering om utrikes- och säkerhetspolitiken har fått rum. Vem har skrivit den? De tre stora? En arbetsgrupp? Och har den godkänts av republikens president? Men enligt en av de tre, Alexander Stubb: ”Vi utesluter inte ett Natomedlemskap under den här valperioden”.

Formuleringen och citatet tyder på att de tre lyssnat till höga representanter för Nato och för USA:s styrkor i Europa. I den godkända texten betonas även betydelsen av ett förstärkt transatlantiskt samarbete. När beslutsfattarna i Pentagon (Washington) och Nato (Bryssel) hoppas på en ökad insats av Sverige och Finland har de plockat fram framtidskartan över bland annat Östersjön på vilken Östersjön, Bottniska viken och Finska viken ersatts av ett Natohav med permanent utrymme även för amerikanska örlogsfartyg.

Viktigt att visa vem som har herraväldet även här vid sidan av de förstärkta Natobaserna i Östeuropa och de amerikanska stridsövningarna i Baltikum. Och de flesta av våra egna forskare och experter upprepar sina åsikter om orsaken till utvecklingen. Jo, därför att Ryssland provocerar, förstärker sin försvarsmakt och uppträder hotfullt. Och våra ledande politiker bugar och bockar i stället för att betona vår traditionella militära alliansfrihet och vår vilja att arbeta för Östersjön som ett fredens och samarbetets hav. Ingen har kurage att säga nej till bland annat Natos inviter trots att de vet att följderna är ökad osäkerhet.

Under de närmaste åren efter undertecknandet i Helsingfors den 1 augusti 1975 av ESK-slutdokumentet (OSSE) förekom tecken som tydde på vissa förändringar i Sovjetunionens inställning till Finland. Vår högsta utrikespolitiska och militära ledning var välinformerad och förberedd. I bakgrunden spökade bland annat Natos baser i Norge. Den 10 juli 1978 kom Sovjetunionens försvarsminister, marskalk D.F. Ustinov – en av Leonid Brezjnevs förtrogna – på officiellt besök till Helsingfors. Under besöket föreslog han flera gånger gemensamma sovjetisk-finländska militärmanövrer. Vår militära ledning avböjde, men avgörande var president Urho Kekkonens kategoriska nej. Och frågan förföll.

I dag har Finland ingen orsak att falla till föga för påtryckningar i Natofrågan. Vi har ingen orsak att delta i västs pågående strävanden att försvaga och isolera Ryssland. Förhoppningsvis börjar politiska ledare i väst att inse att samarbete gynnar alla bättre än konflikt, och att en aggressiv baspolitik längs gränsen till Ryssland på sikt inte heller gynnar ”de stora” i Washington, Bryssel, Berlin, London och Paris.

Redan för länge sedan uppnådde vi vår målsättning att framstå som en nordisk-västeuropeisk demokrati med medlemskap i FN och EU. Samtidigt skedde en viktig förbättring på många områden i våra relationer till Sovjetunionen. Sedan spänningen i Europa lättade efter Sovjetunionens fall har vi kunnat glädja oss över ett omfattande och berikande samarbete med Ryssland samtidigt som den nordiska och västeuropeiska tillhörigheten har betonats.

Vi har ingen orsak att ändra på det som vi har genom att ansluta oss till en militärallians vars aktioner i hög grad är beroende av konjunkturer i världspolitiken, inklusive Europa. Vi skall i dag sträva efter att framstå som en nation till vilken grannländer och andra hyser förtroende och vill samarbeta med – en nation som tack vare sin neutralitet kan, på eller utan uppdrag av FN, verka som medlare i både små eller större konflikter till exempel i människorättsliga frågor.

Det låter högtravande, inte sant, men det måste sägas ibland.
Carl Fredrik Sandelin
Helsingfors

Ett årtal hade förvrängts i Carl Fredrik Sandelins insändare i HBL 1.6. Det var den 10 juli 1978 som Sovjets försvarsminister D.F. Ustinov besökte Finland, inte 1975. Red.